På toppen av ett isberg

Sedan tantjouren startade i Norrköping för snart tre år sedan har verksamheten nu börjat sprida sig till fler städer. Örebro och Haninge har startat egna tantjourer och intresset finns hos fler kommuner. De har ett gemensamt nätverk och riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, ROKS undersöker behovet av en stödjour som riktar sig just till äldre kvinnor.

– Vi har fått höra att vi bara är och skrapar på toppen av ett isberg. Att det finns så mycket för oss att jobba med, säger Gunnel Rasmussen, som var en av dem som startade tantjouren i september 2014.

Tantjouren startade, som den första i sitt slag, i september 2014 och är en del av kvinnojouren. De började med en jourtelefon, jourmail och en möjlighet för träffar på ett kafé i stan.

– Vi är pionjärer i det här och har famlat lite. Det kom kvinnor till oss, men vi märkte att vi behövde hitta andra vägar för att nå dem. Därför har vi nu också bildat ett nätverk med andra kommuner för att få ett bollplank och tillsammans kunna hitta fler vägar, säger Gunnel Rasmusson.

Under de här åren har de märkt att de behöver söka sig till kvinnorna, snarare än att låta kvinnorna komma till dem. Därför besöker de nu bland annat politiker, vuxenutbildningar inom vård- och omsorg, kuratorer, äldre­boenden och pensionärsorganisationer.

– Vi informerar om våra kunskaper och erfarenheter och för en dialog med de vi träffar. Och då kommer det också fram att även de märker av våldet mot äldre kvinnor, säger Anita Törnqvist.

Kvinnorna i tantjouren ­betonar att det är få över 65 år som söker sig till jouren och att de försöker utröna vad det beror på.

– Det handlar inte om att problemet inte finns, det är bara att det inte syns. Våldet börjar inte vid 65, utan det finns med sedan tidigare, säger AnnMarie Isacsson.

Kvinnorna i tantjouren kan inte sätta fingret på vad det är som gör att så få kvinnor över 65 år söker sig till dem.

– Det är väldigt många som känner till våldet mot kvinnor och vet om att det händer, men det tystas ner. Våldet måste lyftas upp och göras synligt. Det är först då det går att göra någonting åt det, säger Anita Törnqvist.

– Vi har inte lösningen, men vi håller på att samla på oss gedigen kunskap som kan vara användbar för att kunna göra något åt det, säger Gunnel Rasmussen.

De tror på nätverket som har skapats tillsammans med andra kommuner och har många tankar och idéer om vad som kan göras mer och vad som behöver utvecklas för att stötta de kvinnor som utsätts.

– Vi gör det här ideellt och vi är bara vi fyra så vi kan inte göra allt. Men vi är en bit på väg och gör skillnad för några, säger Inger Lindgren.

De beskriver en bild av en äldre kvinna som utsätts för våld. Hon har en hög grundstress, går på tå och är rädd för att göra fel. I jämförelse med en yngre person som ofta har ett jobb att gå till är det inte alltid att en äldre kvinna kommer utanför hemmets väggar. Men det mest påtagliga är att hon är ensam. Någon annan för ofta hennes talan.

– Det är inte alltid en make eller sambo som utsätter kvinnan för våld. Det kan även vara personal på ett boende eller ett barn. Det är mycket som går in under våldsbegreppet. Det är inte bara slag, utan även psykiskt våld med känslomässiga övergrepp, verbala attacker med nedsättande tillmälen, ekonomisk kontroll, materiellt våld där saker slås sönder, försummelse som att hon till exempel inte får sin medicin eller tillräckligt med mat, säger AnnMarie Isacsson.

– Sexuella övergrepp förekommer också och det pratar kvinnor sällan om, säger Anita Törnqvist.