På Såpkullens vårdcentral har man hittat "framtidens melodi"

Vårdcentralen på gamla lasarettsområdet hade under flera år bemanningsproblem på läkarsidan med bara ett fåtal fast anställda distriktsläkare och flertalet hyrläkare.
Vi daterar då hösten 2002.
Så kom Rolf Östlund i februari 2003.
Anestesiolog, med en bakgrund från operationsavdelningen på Universitetssjukhuset och LAH-kliniken i Linköping och dessutom med en runda bakom sig som distriktsläkare på privata Familjeläkarna.
Således en man med ett brett förflutet.
Och framförallt en nytänkare med visioner.
- Jag hade sett många duktiga distriktsläkare vräkas över med jobb, enda sättet att inte duka under av utbrändhet var att göra så lite som möjligt. För mig kändes det viktigt att alla skulle jobba lika mycket. Förutsättningen för att acceptera jobbet var att jag fick driva det på mitt eget sätt, säger Rolf Östlund.

Vände trend
Han tackade ja till jobbet för ett år sedan, rekryterade egen personal, fick dem med på sina idéer och vände den illavarslande trenden med hjälp av bland annat tre nya punkter på schemat som infördes 1 september 2003:
1) Beting för både läkare och sköterskor.
- Jag tittade på gammal statistik, hur mycket vård producerades här tidigare, så la jag till 20 procent för jag tyckte marginalen fanns och den enkla matematiken gav att varje läkare ska ta 43 tidsbeställda patienter var per vecka. Det är ett rimligt beting som gör att varje patient ges tillräckligt med tid. Sedan får de disponera övrig arbetstid som de vill, förklarar Rolf Östlund.
- Framförallt märker vi att arbetsglädjen blir större med frihet under ansvar. Viktigast för mig var att hitta människor som kände ett yrkesansvar. Den som inte klarar att arbeta i det här tempot kanske inte ska jobba hundra procent utan gå ned i tid.

2) Ökad tillgänglighet.
- Det kan vara viktigt att träffa samma doktor, särskilt vid kroniska besvär. Vi vill ju också att patienterna ska få så mycket tid att de känner sig nöjda efter varje besök. Precis som vi vill att alla som behöver få tid samma dag ska få det, poängterar Rolf Östlund.
Under fem veckor rullar det schemat på vårdcentralen, den sjätte veckan används till något som han kallar samhällstjänst. Då har läkaren dagjour och tillströmningen av patienter styr arbetsbördan. Dessutom ingår arbete på barnavårdscentral och med äldre i äldreboenden.

3) Vårdlinjeansvar.
- Som allmänläkare kan man inte vara bra på allt, men nånting tycker man förmodligen om lite mer. Nu har vi upprättat lag (en läkare plus en sköterska) som ska ha teoretiskt ansvar för ett visst sjukdomsområde, säger Rolf Östlund.
Områdena på programmet är till exempel sockersjuka, högt blodtryck, hjärtsvikt och astma.
När Rolf Östlund tillträdde var antalet läkarbesök cirka 500-600 per månad. Nu är vårdcentralen uppe i det dubbla. Han påpekar också att det inte skett på grund av en försämring av den medicinska kvalitén.
- Vi får skattepengar för att driva verksamheten, det vore främmande att ge avkall på kvalitén. Vi gör också enkäter för att verkligen få bekräftat att vi håller måttet. Och jag har inte lockat personal med annat än att de får äga sin egen arbetstid: de får inga höga löner eller andra förmåner.

Privatisering?
För den oinvigde kan hans koncept kännas som ett stort steg mot privatiserad vård.
Men där tar vi fel.
Om Rolf Östlund får fortsätta bestämma.
- Sjukvård ska vara en offentlig verksamhet, om inte landstinget gör det omöjligt att fortsätta bedriva den så. Skulle jag trott på den privata vården som lösningen hade jag stannat kvar där...
Såpkullen kommer också få större resurser av Landstinget, tar snart över Vrinnevisjukhusets utredningsmottagning för demenssjuka med 2,5 tjänster. Dessutom ska en ST-läkare ha sin bas på vårdcentralen de närmaste åren.
- En käpphäst för mig är att riva väggen mellan primärvård och sjukhusvård, säger Rolf Östlund.

Aldrig prövats
Precis som han gärna vill tro att metoden kan appliceras på andra vårdcentraler och sjukhus någon gång i framtiden.
- Det här har aldrig prövats, men jag är övertygad om att den fungerar på många platser. Det är inte så att vårt upptagningsområde är en gynnsam gräddfil med enkla patienter. Många är både äldre och multisjuka.
Säger chefen som själv, för att inte tappa fotfästet, fortsätter arbeta 50 procent på golvet.
Finns ingenting negativt med ditt koncept?
- Tja, man blir väl aldrig profet i sin egen stad. Vissa tycker förstås inte om att bryta upp gamla mönster. Men det känns viktigt att göra så inom vården.