Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Överlevde fasorna i Stalins arbetsläger

NORRKÖPING
Det är inte möjligt att förstå. Vi lyssnar och tror naturligtvis på vittnet som suttit i Stalins arbetsläger.
Men hur kan han stå där, skämtande och stark, rapp och vid full vigör?
Francesco Kovacs, några och 70 och stolt visar han upp bilder på sin stora familj.
Vägen dit är en helvetesskildring och den fick eleverna på De Geergymnasiet ta del av igår.
Det är alltför tyst, säger Kovacs, om det som hände i Sovjet under Stalins tid, då när över 30 miljoner människor dödades i kommunismens namn.
Om detta finns inte något nämnt i boken Om detta måste vi berätta, som de svenska skoleleverna fick för några år sedan.

Han kunde både skämta och stolt visa upp sin familj. Som ett under tycker man när han beskrivit sina ungdomsår i Stalins fångläger där förhållandena egentligen inte går att förstå, man kan bara lyssna och försöka. en tid i historien som det talats alltför lite om, säger Francesco Kovacs som blev fri när Stalin dog 1953. FOTO: ROBERT SVENSSON

Han kunde både skämta och stolt visa upp sin familj. Som ett under tycker man när han beskrivit sina ungdomsår i Stalins fångläger där förhållandena egentligen inte går att förstå, man kan bara lyssna och försöka. en tid i historien som det talats alltför lite om, säger Francesco Kovacs som blev fri när Stalin dog 1953. FOTO: ROBERT SVENSSON

Foto:

Norrköping2002-11-28 00:00
BRITTMARIE ENGDAHL
Kovacs tecknar en snabb bakgrund till förhållandena i Ungern, om hoten mot landet och drar paralleller till det sammanfallna Jugoslavien och drar in rätten till ett hemspråk. Så långt är många med. Många av eleverna har också en historia, kanske särskilt när det handlar om språket.
Vi har möjligen läst om Stalins terror - Francesco Kovacs är ett offer - men en man med styrka och glädje. Han berättar hur det är möjligt.
Hans liv började i Ungern, hans far dog när han var liten, han och brodern såg deportationer till koncentrationslägren och anmälde sig därför till en partisanutbildning - det blev senare beviset mot honom. Partisanerna fick pengar från väst och egentligen handlade det om USA-agenter. Det var vad ryssarna sa.
Bröderna skildes åt tidigt genom kriget, mamman var i Paris. Francesco som föddes 1929 ville arbeta i motståndsrörelsen.
Han berättar att när tyskarnas lycka vände, då fick de sovjetiska soldaterna lov att bete sig hur de ville, även mot civila - och det gjorde de tydligen.

<b>Då kom ryssen</b>
1945 fick den unge Francesco arbeta i fabrik för att bekosta sin skola. När alla dansade i lycka över att kriget var över och kampen för fred och demokrati skulle ta fart, då kom ryssarna, vände uppochner på hans hem, tog allt, brev, kärleksdikter, hotade honom till livet och han togs till förhör.
Så började den tid som vi måste försöka förstå, en del av den moderna historien.

<b>Kallt stål</b>
Det handlar om kallt stål mot huvudet, om soldater med kalasjnikov och olika fångläger, de var massor över hela Sovjet, taggtråd, löss, hundar, djuriska förhörsmetoder som varade 5-7 timmar per gång, så som de har beskrivits från koncentrationsläger, alltid lika ofattbara, om massor av nakna fångar som trängdes samman i en mörk bunker med en latrin i ett hörn, översvämmad för det mesta, om utstuderade former av tortyr och förnedring och den uslaste mat.
Utlänningarna hade det sämst, brödransonen togs av de ryska fångarna som på flera andra sätt trakasserade, ibland dödade, de utländska. Det fanns grader i helvetet kan man säga. Sparkade, mörbultade, utmärglade, fråntagna allt, slängdes de på flak, transporterades hopkedjade - och allt detta hände vid en tid då Franciskus var lika gammal som de åhörare han hade igår.

<b>Köldrekord</b>
Destinationen var Gulagarkipelagen.
- Jag var med om minus 56 grader, men nu har jag läst att rekordet är slaget med ytterligare två grader, sa Francesco Kovacs och berättade om faran med att pinka i den temperaturen. Bland annat.
Det handlade om vidriga straff, skenavrättningar, (och de verkliga, dagligen, för att hålla skräcken levande) sadistiska vakter, det hårdaste arbete i skogen och med handkraft, om hur han till slut fick dysenteri och vägde 46 kilo och hamnade på sjukstugan, hur han gavs kol, från spisen, för att överleva och gjorde det. "Fast det smakade gorilla". Alla vidriga förhållanden inramade av hård propaganda om kommunismens välsignelse. Fångarna måste sjunga en kampsång om den röda framtiden när de tågade den där milen till tajgan och skogshuggarjobbet.
Efter år och år, tills nyheten om Stalins död den 5 april 1953 förändrade allt, på ett ögonblick. Om räddningen då han ljög och sa att han var italienare, ("va, ungrare, säg inte det, ryssarna är ju där, då kan du lika gärna stanna kvar här") togs om hand i nya baracker, fick mat, fick uppmärksamhet, och till sist, fick kontakt med sin mor. Och bror som hade hittat en svenska och så gick Francescos vägar också norrut med samma resultat. Fru, barn, barnbarn och, som det verkar, en kraft att leva vidare.
- Lösningen är självförtroende, sa han till eleverna, den som har självförtroende behöver aldrig bete sig som ett svin. Ge aldrig upp det!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!