Östgötarna på Titanic

Det var sent på kvällen den 14 april 1912, som kollisionen med isberget inträffade och några timmar in på nästa dag, som Titanic sjönk.

Alla östgötarna reste i tredje klass. Man kan förvånas över hur många svenskarna var på Titanic - inte mindre än 123, av vilka bara 34 överlevde.

Men detta var alltjämt Amerikaemigrationens tid. Flertalet emigranter hade varit ganska så nödställda i gamla Sverige. Nu var de på väg till bättre liv i det stora landet.

Familjen Andersson från Kisa var däremot skapligt välbärgad, men övertalades av en svåger att sälja sin gård Kättestorp och följa med till Amerika.

Det var nämligen så, att Alfrida Anderssons syster Anna gift sig med en svensk-amerikan vid namn Ernst Danbom. Ernst och Anna hade rest till Sverige på ett års bröllopsresa.

Nu spelade det nog också en viss roll, att Ernst var ombud för rederiet Vita Stjärnlinjen. Han hade provision på varje biljett, som han kunde sälja för deras räkning. Och med familjen Andersson lyckades han alltså.

Det finns några sista ögonvittnesbilder från Titanic av denna familj med pappa Anders Andersson, mamma Alfrida och de fem barnen: Sigrid, 11, Ingeborg, 9, Ebba, 6, Sigvard, 4 och Ellis, 2.

Tillsammans med dem reste familjen Danbom, där det då också fanns en fyra månader gammal son, samt Anna Nysten, en lantbrukardotter från Farsbo gård utanför Kisa.

Efter den våldsamma stöten vid krocken med isberget, som - enligt vad Anna senare skrev hem till föräldrarna - var ?så att vi voro nära att ramla ur bäddarna?, gjorde Kisafolket sällskap upp på däck.

Där rådde kaos, när folk skulle i livbåtarna som inte räckte till alla. Anna Nysten kom ifrån de övriga. Hon fick en sista gång på avstånd syn på familjen Andersson, där de alla sju stod samlade på båtdäcket.

Tydligen fick familjen inte plats i någon livbåt; anmärkningsvärt eftersom parollen var att kvinnor och barn skulle gå först. Inte heller familjen Danbom kunde räddas.

De två männen med anknytning till Norrköping reste båda på egen hand. Om dem vet man bara, att de fanns med på Titanic men inte bland de överlevande. Ingen har heller haft något att berätta om dem, och deras kroppar har inte återfunnits.

Den 22-årige Rudolf Brobeck skulle egentligen ha åkt med en annan båt. Men som han från Southampton i England skrev hem till föräldrarna i Norrköping, hade ångaren Cymric visat sig vara överfull. Han hade då i stället ?fått tillåtelse? att följa med Titanic till New York, varifrån han skulle få fri fortsatt resa till Boston.

Familjen bodde på Tunnbindaregatan 22, och Rudolf var ett av åtta syskon. Pappa Carl Brobeck var en i hela staden välbekant poliskonstapel, känd bland annat för sitt handfasta sätt att hålla buset borta från Strömsholmen.

Som vuxen tycks Rudolf ha fört ett rörligt liv. Han uppges ha försörjt sig som vaktmästare, målare och även kypare. Sommartid hade han på senare år jobbat i Stockholm - men resten av året i Norrköping, och då inte minst på Centralhotellet.

Vi har letat efterlevande men bara fått fram en enda - Norrköpingsbon Bengt Brobeck, född 1936.

- Rudolf Brobeck var min morbror. Men mamma var bara åtta år, när han dog och hon hade just inget att berätta om honom. Så tyvärr vet jag inget mer, säger Bengt Brobeck till Folkbladet.

Julius Karlsson, 33-årig ingenjör, var också han uppväxt i Norrköping och hade föräldrarna kvar på Luntgatan 8. Kommen ur enkla förhållanden, pappan var snickare på Bergsbrofabriken, hade han själv sparat ihop till sin utbildning på Lennings vävskola.

Det gick sedan ständigt bättre för honom, och vid tiden för Titanicresan var han anställd på ett företag i Göteborg.

I Östergötlands Dagblad refereras ett brev, som Julius Karlssons änka skrev till hans föräldrar. Julius hade, skrev hon, ?fått för sig att resa över för att förkovra sina patent?. Hon skulle också själv ha följt med, men så hade hennes far blivit sjuk.

Men en av östgötarna överlevde alltså, en enda - den 22-åriga Anna Nysten, som genom hela katastrofen tycks ha uppträtt så märkvärdigt lugnt.

Innan hon efter den våldsamma stöten gick upp på däck, klädde hon sig först lugnt och metodiskt. Hon såg också till att ta sin matkorg med sig. Om kaoset när Titanic redan börjat sjunka skrev hon - denna östgötska lantbrukardotter, som tydligen inte lät sig överväldigas av något - hem till föräldrarna från New York ?Ja, ni kan gärna tänka er hur dant det blev.?

Som ensam kvinna bereddes hon utan problem plats i en livbåt. Från den såg hon jättefartyget sjunka med ?ett förfärligt brakande och dånande?. Fem timmar fick hon sedan tillbringa i livbåten. Men havet var lyckligtvis lugnt denna skräcknatt.

Från New York kunde Anna Nysten sedan också meddela, att hon fått 60 dollar (inte så lite på den tiden) från genom välgörenhet insamlade medel. ?Hon säger sig ingen gång ha varit sjuk efter den hemska nattens upplevelser och skulle vid brefvets avsändande tillträda en plats? - läser vi i Östergötlands Folkblad den 8 maj 1912.

Anna Nysten blev kvar i USA och gifte sig svenskt, Gustafson. Hon avled i Des Moines, Iowa den 28 mars 1977 och kom således att överleva Titanic med hela 65 år.

Så olika föll ödets lotter för utvandrarna från Kisa.