För ett halvår sedan höll landslagsstjärnan Nilla Fischer ett numera närmast ikoniskt brandtal i samband med att hon fick ta emot Diamantbollen på Fotbollsgalan. Fischers omskakande ord ("Orättvisa gör ont") inför galaklädda kolleger och en storskalig tv-publik hyllades av många.
34-åringen avslutade sitt tal med orden "We have no more fucks to give. Tack." – och sedan var debatten igång.
Frågan har förstås varit uppe på bordet förr men den här gången finns ändå förhoppningar om att en verklig förändring faktiskt är på gång. I kölvattnet av #Metoo-kampanjen anser en del att damidrotten fått en puff i rätt riktning.
De kan ses som myrsteg, men samtidigt måste man ju börja någonstans.
Som han Linköpingsföretagaren Sören Eriksson. Hockeyentusiasten och LHC-supportern Eriksson ville först sponsra herrlaget LHC, men ändrade sig och la pengarna på tjejerna. I samma veva riktade han hård kritik mot den ojämställda idrotten.
– Jag blev helt chockad och tänkte "lever vi på 1800-talet eller". Det är bedrövligt, säger Eriksson till Corren om damernas svåra ekonomiska situation.
Laget är ett av landets bästa – det blev silver efter finalförlust mot Luleå för några veckor sedan – men kassakistan ekar plågsamt tom på kansliet i residensstaden.
Lika tufft har ett annat av stadens stora lag på damsidan: LFC:s fotbollstjejer. Vi snackar om en klubb där det kryllar av svenska och internationella stjärnor men där intäkterna är pinsamt låga i jämförelse med herrarnas villkor.
Det är med andra ord inte en dag för tidigt att lyfta frågan hur idrotten ska göras rättvisare. Mäktiga fotbollsförbundet Fifa borde huka sig under skämskudden. Budskapet till den gubbiga ledningen: "Se till att slanta upp".
Problemet för damidrotten – i alla fall lagsporterna – är de låga publiksiffrorna och där har klubbarna massvis att göra. Självklart sitter man inte med armarna i kors.
Fotbollslandslaget spelade nyligen inför rekordpublik på Frieds Arena i en vänskapsmatch mot Tyskland. 25 882 såg det historiska mötet mellan två av världens bästa lag. 2013 packade över 40 000 åskådare ihop sig på samma Friends Arena där Tyskland besegrade Norge med 1–0 i EM-finalen.
Helt klart går det att få in publiken på våra arenor. Ibland.
På nationell nivå är det en bit kvar. Publiksnittet i damallsvenskan var under 1 000 åskådare förra säsongen och för damhockeyns del är det ännu värre. Svenska mästarna Luleå lockade över 800 personer per match medan övriga klubbar inte ens kom upp över 300-strecket.
Ett gigantiskt arbete återstår med andra ord. Men nattsvart? Inte då.
Annika Grälls är ordförande i en organisation som heter Elitfotboll Dam och hon är minst sagt positiv vad gäller framtiden för lagsporterna:
– Vi ser att de som följer oss via tv-skärmar ökar, och det är jättehäftigt. För om det går att följa oss i media tror jag att man till slut också väljer att komma till arenorna, förr eller senare, säger hon till fotbollförbundets hemsida.
Större och bättre bevakning av våra damidrottare är en väg att gå mot en mer jämställt sportlandskap. En annan är att påverka attityder.
Nilla Fischer, som nämndes i inledningen av den här texten, påminner om tjejernas vardag bland idrottsutövande killar. Så här sa hon också i sitt tal på Fotbollsgalan i november 2018:
– Jag vet hur det känns att bli hånad av killarna för fotbollens skull. För att du inte är tillräckligt bra. Eller för att du helt enkelt är bättre än vad de är. Jag vet hur det känns när klubben eller tränaren inte stöttar dig eller står bakom dig. Jag vet exakt hur det känns. Orättvisa gör ont.