Andrew Rossi berättar genom historien om New York Times också om tidningsdöden i USA och i viss mån världen. Vi tar oss in på redaktionen och i första hand på medieredaktionen, de som bevakar vad som pågår i medierna alltså. De flesta som filmen fokuserar på är klassiska murvlar, arketypen för journalister med raspiga röster, avsaknad av flärdfull stil, värderingar om behovet av tung journalistik. Sedan några år har annonsintäkter för tidningar minskat rejält i USA vilket lett till konkurs för flera större tidningar. Institutionen New York Times är inte lika självklar längre och tidningsmakarna måste hitta nya sätt att överleva.
Filmen ger visst utrymme till de röster som ifrågasätter varför större institutioner måste ha monopol på nyheter, men dessa röster tystas också ner genom klipp där lätt löjliga affärsmän diskuterar porrsektion i tidningar med argumentet att det är det läsarna vill ha. Det hade varit mer intressant att gå in djupare på vad bloggarna The Huffington Post och Gawker innebär för nyhetsklimatet.
Vad Andrew Rossi gärna hade fått fokusera ännu mer på är Judith Miller och hennes krigspropaganda som hjälpte förtroendet för Irak-kriget hos den amerikanska befolkningen. Vi får se i filmen hur redaktionen går igenom vad som ska vara med i tidningen, då faller det sig naturligt att få reda på hur hennes artiklar gick igenom. Sådana skandalers påverkan på tidningen diskuteras heller inte speciellt mycket trots att det säkert har gjort viss skillnad. ?Page One - Inside The New York Times? är förvisso intressant men den ger lite för lite.
