Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Om strömmingstågen och branden på Kättinge station

Ångloket tuffar fram genom 1950-talslandskapet, här på gamla Vikbolandsbanan.
Med spakarnas hjälp reglerar lokföraren Erik Dyhlén procenten ånga i cylindrarna.
Och vår resa, den fortsätter. Efter Svenneby följer nu Kättinge, och därefter Jonsberg.

Foto:

Norrköping2005-12-17 06:00
Harry Harryson - själv eldare på de här loken - säger, att Erik Dyhlén "var snäll och hygglig, annars kunde lokförarna vara stora farbröder på sin tid". Han noterar också att Dyhlén har, som termen löd, "släppt pådraget".
Vi närmar oss havsbandet. På dessa stationer lastades under årtiondenas gång otaliga tåg fulla med strömming.

En institution
Strömmingståg var också just precis vad de kallades, och de var som en institution på Vikbolandsbanan.
Enligt en uppgift, som återkommer lite här och var, gick under första världskrigets nödår i stort sett dagliga extratåg med strömming från Arkösund till Norrköping - och då med pålastning även i Isnäs, Jonsberg och Svenneby.
Dit kom strömmingen med häst och vagn från notlagen längs kusten, och lastades över i särskilda vagnar. Strömmingstågen fortsatte, om än i minskad skala, ända in på 50-talet.
Det finns historier om hur den snåla frun på Lönö, Zarah Leander, försökte betala folk inte med pengar - utan med strömming, som hon hade synnerligen gott om.

Svämmade över
Ett rälsparti mellan Kättinge och Jonsberg var i äldre tider beryktat för sina översvämningar i vårsmältningen.
Vintern 1916 kom en kort episod av först mildväder med snösmältning, och därefter en ny köldknäpp.
Nu frös det till rejält. Ett halvt kompani inkallade landstormsmän kommenderades till platsen för att hacka is.
Med det fick de också fortsätta i flera dagar framåt. Och på det viset kunde då banan hållas i farbart skick.

Ödesdiger natt
På stationen i Kättinge ser vi morgontågen i möte. Kättinge var ett samhälle något större än de flesta övriga längs banan. Där fanns två affärer och skola - och även, i varje fall vid någon tidpunkt, en skomakare.
Den ursprungliga stationsbyggnaden från 1890-talet brann ner den 8 december 1910. Om denna ödesdigra natt berättade Yngve Schönberg nära 80 år senare i Tåg och Spår, i en artikel som vi redan några gånger använt oss av.
Innan Schönbergs far blev stins i Kuddby (del 9 av denna artikelserie) var han stationerad i Kättinge. Den här natten år 1910 var Yngve fem år gammal, och de var sex personer som sov i stationshuset. I den tidiga morgonen väcktes de av en upprörd stämma. "Det brinner - fort opp!".
Alla hann de lyckligen ut - men stationshuset, det stod snart i full låga. Fadern rusade in för att försöka klara järnvägens papper och skåp, det kom Schönberg sedan så väl ihåg. Men inte en endaste sak kunde räddas av familjens ägodelar.

På bar backe
Iklädd enbart skjorta och byxor gick fadern för att möta det tidiga tåget från Arkösund och meddela, att det inte fick stanna i Kättinge utan måste köra fort förbi på det upphettade spåret.
Familjen var ställd på bar backe. Men alla hade de ju klarat sig - och det var rent märkvärdigt, hurpass väl allt sedan ordnade sig.
Hos grannen handlaren fick de bo fram tills ett nytt stationshus hade uppförts, vilket inte tog så lång tid. Det gjordes också en insamling bland grannarna.
Och livet gick vidare, även då i lilla Kättinge det året 1910.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om