EN MAN SOM SKRIKER
Cnema
Regi: Mahamat-Saleh Haroun
I rollerna: Youssouf Djaoro, Diouc Koma, Djénéba Koné m.fl.
4 klappor
Poolskötaren Adam förlorar sitt jobb, som ger honom så mycket yrkesstolthet och värdighet. Sonen får ta över det. Hans lösning på saken för honom direkt in i en förfärlig familjetragedi. Den skildrar Mahamat-Saleh Haroun, det afrikanska landet Tchads stora internationella filmnamn, med stor lättbegriplighet, fina nyanser och antydningar och enkla, vackra bilder, fulla av Afrikas hårda sol, mättade färger och av en gatunära, jorddoftande realism. En av årets mest sevärda filmer.
Adam är i femtioårsåldern och har vuxit ihop med sitt yrke. Mästartiteln, som han vann i ungdomens simmartävlingar, har blivit ett smeknamn och ett storhetstecken, som nu framträder med lätt ironi. När nya kinesiska ägare köper hans arbetsplats, ett lyxhotell, och inbördeskriget närmar sig, får han svårt att anpassa sig till de nya villkoren. Han framträder som både man, far, anställd och vän i ett osentimentalt porträtt av en tystlåten man med starka känslor och ännu starkare självbehärskning. Youssouf Djaoro spelar honom med en förfinad enkelhet som fängslar med både mänsklig tragik och en sofistikerad, enkel spelstil som påminner om det bästa i t.ex. asiatisk film eller den franske mästaren Bresson, som regissören själv hänvisat till.
Berättelsen om Adams förödmjukelse ändrar sig snart till en historia om svek, missriktad patriotism och stor faderskärlek, och det är då, tycker jag, som filmen uppnår dess verkligt intressanta och lyckade dramatiska laddning, då en krigssituation och ett familjedrama kring en oresonlig, lite förblindad individ griper in i varandra. Ungefär som i White Material.
En man som skriker är annars ett högt kvalificerat bidrag till dramerna om överdriven manlig pliktkänsla och yrkesstolthet, från Återstoden av dagen (1993) till stumfilmsklassikern Sista skrattet (1925). I bakgrunden anar man, alltifrån den ödesmättade inledningen, de antika grekiska tragedierna om bra människor med något enda karaktärsfel, som förstör hela deras liv. Och slutbilden kan i all sin enkelhet, och allt det som sägs mellan raderna, mäta sig med liknande slut i några av de största filmmästerverken, som Dreyers Gertrud (1964) och Mizoguchis O-haru (1952).
