Utvecklingen av gif-bilder (alltså rörliga bilder som liksom loopas och gör samma sak om och om igen) har lett till de fantastiska internhumoristiska internetsidorna ”when you…” följt av en grej som kan få människor att känna samhörighet, till exempel ”… live in (och valfri stad)” eller ”work at (valfri arbetsplats). Det är alltså som bloggar, där varje post är en gif, och har en klatschig titel över sig, som den här från when you work at bibliotek: texten ”when folk goes in pension then there will be jobb for you” ackompanjeras av en suckande Ior som säger: ”I know it was too good to be true.” eller den här från when you go to biskops-arnö: texten ”when writing” till bilden av Gollum som i första rutan säger ”Nobody likes you.” och i nästa ”Not listening. I’m not listening.”
Det är ett sätt att uttrycka starka känslor i och för sin vardag. Mycket starka känslor.
Jag tänker att detta fenomen är väldigt intressant och säger mycket om samhället och människorna i det. Om ett behov av att specifikt generellt kontextualisera sitt liv och känna gemenskap genom humor. Att vara typisk så att en passar in. Typ.
Jag tänker också på hur mitt livs gif skulle se ut. When you live like Anna Nygren. Jag tänker att alla gifar skulle kunna föreställa Kevin i filmen Ensam hemma. Scenen där han står framför spegeln och skriker. Jag fattade aldrig varför han gör det (fast när jag pratar med Tova om det säger hon att det är för att han använder after shave och att det svider, men det är en annan historia) men det är den mest uttrycksfulla filmscen jag vet. Den bilden, skrikande mun och uppspärrade ögon, kan illustrera alla känslor i mitt liv. Jag tänker att jag lever i ett konstant skriktillstånd. Jag kallar det hybrisångest eller lyckopanik, eftersom det känns exakt likadant, lika starkt, när jag är glad (totalt oövervinnerlig) och ledsen (jag kommer dö nu), och pendlandet däremellan går så fort att det knappt märks när det ena skriket övergår i det andra.
Min kompis Saga säger att hennes bästa känsla är glad och arg. Samtidigt. Jag vet inte om hybrisångest är min favokänsla, men det är den jag känner. Till exempel såhär:
When you’re at Kimstad station and the Östgötapendeln är sen. (Kevin skriker.)
When your virkade konstverk are accepted for the very cool exhibition. (Kevin skriker.)
When you get an A at the hemtenta. (Kevin skriker)
When you’re thinking too much about what a terrible place the world is. (Kevin skriker.)
When you’re writing krönikor for Folkbladet and realise you always write about internet and now everyone reading Folkbladet knows you only exist on internet and have no real life. (Kevin skriker.)