Det finns något problematiskt i att vara ett så kallat ”kultband”. Du kan som Torsson ge ut hur många olika låtar och plattor som helst, och du kan som Torsson bli bättre och bättre för varje år. Men det spelar ingen roll när publiken bara vill höra dina fem mest kända låtar. Låtar som bandet således fått spela på varje spelning sedan tidigt 1980-tal. Jag kan komma på mig själv med att tänka ”När ska de spela Det spelades bättre boll?”, när jag egentligen tycker att deras senare låtar har större kvaliteter i både text och musik. Vi är få på Dynamo denna lördagskväll som inte passerat 50-strecket, och som inte är berusade. För jag inser snart att de flesta inte är här för att se Torsson utan för att få minnas sin glada ungdom. Nåväl, inget fel i det. Men jag föreställer mig att det måste vara svårt som musiker att vilja förfina sin konst när publiken bara vill att det ska låta som det alltid har gjort.
Men Torsson lyckas mätta både publiken och sig själva. De spelar låtar från sina senaste plattor och en hel del låtar som inte spelats live tidigare. Deras styrka och charm ligger i de banala vardagsbetraktelserna men det är ändå musiken jag förundras mest över denna gång. Hur detta band vars hela profil bygger på att låta som amatörer på skiva efter skiva kan låta så proffsiga på scenen. Som när de i Turistinformation spelar en lång instrumental passage som visar på hur väloljat bandet är, och framförallt att de ständigt tycks vilja utvecklas. De har numera en orgel på scenen vilket kryddar upp de annars ganska likformiga arrangemangen och får melodierna att tangera både reggae och 60-talsrock. Bäst under spelningen är annars en av de nyare låtarna, En tung missbrukare, med den banala men samtidigt tankeväckande refrängen ”Hon var en tung missbrukare, annars var det inget fel”.