Att Storängen år 1961 anställde sin förste arbetsterapeut var helt i den nya tidens anda. Intagna satte igång med att väva, sticka och göra träarbeten. Snart hade arbetsterapin utvecklats till att omfatta åtta-nio avdelningar.
Vår föregående artikel handlade om den gamla tiden. Men av ett reportage från 1967 framgår nu, att många vårdtagare fått eget rum. I Hus B klarade sig tolv pojkar i stort sett själva. De bäddade sina sängar och städade rummen. Kök hade de också.
– Vi vill ge dem vård med stort V. Att bara stoppa i vårdtagarna mat och stoppa dem i säng är inte utvecklingsbefrämjande. Och visst skulle grabbar av det här slaget kunna bo på stan, sade föreståndaren Knut Svensson.
Som en nya tidens stormvind drog Sven-Olof "Putte" Sköld in som fritidsledare år 1968. "Han spelade dragspel, sjöng, kramade, dansade". Han införde resan till badhuset i Norrköping en kväll i veckan.
En ny föreståndare för hela Storängen trädde också till. Bo Arvefalks första åtgärd blev då att avlägsna stängslet runt området.
Mycket av det gamla fanns ändå kvar. Sitta och idka social kontakt med de intagna skulle man inte göra, för då jobbade man inte. Det gjorde man däremot, när man städade och vek blöjor.
Vid inspektion år 1971 noterade Socialstyrelsen, att en alltför stor del av arbetsdagen ägnades åt städning. Många intagna fick gå och lägga sig redan före kvällsmålet.
När Gunvor Sjöberg, som tagit fram den här historiken, år 1972 anställdes som hemföreståndare var Storängen alltjämt ett litet samhälle i samhället. Där fanns läkare, sjuksköterska, tandläkare, sjukgymnastik, centralkök, terapi och fram till år 1976 jordbruket på Alboga.
Emellanåt hade Gunvor sonen Joakim med sig. De boende på Björkbacken blev förtjusta i den lille, som själv aldrig reagerade på de grava handikappen. Han såg inte några "handikappade", utan vad han såg var folk som satt i stolar med stora hjul.
På Graninges avdelning 2 var det inte alla barnen, som fick besök av sina föräldrar. En del skämdes över att ha ett utvecklingsstört barn. Från Storängens sida strävade man nu efter att göra upp med denna rest från det förflutna.
Vårdideologin var stadd i förändring. Doktor Bengt Aschmacher minskade medicineringen till nästan noll. Effekterna blev så gott som genomgående positiva. Intagna, som varit bedövade av lugnande medel, vaknade till liv.
– De stora kollektiva vårdenheterna har spelat ut sin roll. En stor del av de inskrivna kommer att flytta ut i inackorderingsbostäder och gruppbostäder, förklarade Bo Arvefalk i en intervju mot 70-talets slut.
Omsorgsöverläkaren Lennart Tegnér gick igenom, vilka av de omyndigförklarade som borde få sina rättigheter åter. Redan det första fallet gjorde doktorn upprörd.
På pappret, som gjort mannen omyndig, stod nämligen: "På grund av sin grava stamning kommer han ändå aldrig att kunna göra sin stämma hörd". Detta hade alltså räckt för att han skulle förklaras omyndig.
Utvecklingen gick allt snabbare. "Det hände så mycket, det exploderade", konstaterar Gunvor Sjöberg. En tanke långt utanför de tidigare ramarna vann allt mer insteg: Att rentav avveckla institutioner av Storängens typ.
Snart nog var det därtill lag på detta. 1986 års omsorgslag slog också fast att utvecklingsstörda, som inte arbetade eller utbildade sig, hade rätt till daglig verksamhet.
Institutionstänkandet hade grundats på, att de utvecklingsstörda setts som mer eller mindre hopplösa fall. Dit hade dessutom förts människor, som egentligen bara hade syn-, hörsel- eller rörelseskador. Med ökad förståelse för multihandikapp såg man nu, hur lite vårdhemmen här kunnat göra åt de verkliga problemen.
Avvecklingen hade sin gång. Alla var inte med på noterna, varken bland personal eller intagna. Många hade ju också varit där så länge.
Inom några år var nedläggningen helt slutförd. Storängen hade haft sin tid, 1926-1993. Men den var nu fullständigt förbi.