Nu vill han bli kvitt heroinet

Klockan är tio på förmiddagen och Mattias mår inte så bra. Han har minskat sin dagliga dos Subutex för att det ska räcka till på lördag när han ska träffa sin langare.- När jag minskar dosen blir jag dålig på morgonen. I vanliga fall tar jag medicinen under tungan, men när jag tar lägre dos måste jag injicera för att inte bli sjuk, säger han.Subutex på gatan
Mattias har stått i kö för att få Subutexbehandling i ett och ett halvt år. Eftersom det är intagningsstopp i kommunen är han tvungen att självmedicinera Subutex som han köper på gatan. I hela sitt vuxna liv har Mattias levt som missbrukare. Han började med alkohol när han var tolv. När han var 16 blev han erbjuden heroin för första gången.- Det kändes som att jag hittade hem. Jag tror att jag blev beroende på en gång, säger han. De senaste tio åren har Mattias åkt in och ut på olika behandlingar och fängelser. Han har aldrig haft någon permanent bostad eller ett arbete. I dag bor han hos hos sin före detta flickvän tre dagar i veckan, och hos olika vänner resten av tiden. Sin adress har han på Ria-center. Sedan 2005 har han aktivt velat bryta med sitt gamla liv men säger att det är omöjligt utan hjälp och mediciner. Frossa och krypningar
- En heroinists värsta fruktan är avtändningen. I fjorton dagar är man dödssjuk. Man spyr och bajsar på sig, har frossa och krypningar. Ångest och kramper. Rädslan för att tända av gör det svårt att sluta. Efter en avgiftning håller man sig ren i tre veckor, får man inte hjälp tar abstinens efter drogen över och man börjar om igen. Förut trodde jag att jag skulle kunna sluta utan mediciner. Idag vet jag att det inte går, säger han. Enligt lag skulle Mattias ha fått hjälp för längesen. Vårdgarantin på tre månader gäller för beroendevård, men trots att Mattias stått i kö ett och ett halvt år och dessutom är dömd till tvångsvård får han inte hjälp. - Min högsta önskan är att leva helt drogfri. Jag vill kunna arbeta och ha en egen bostad. Jag vill få en chans att leva ett normalt liv, säger han.Nybliven far
Mattias som precis blivit pappa till Robin, sex månader, är livrädd för att något ska hända honom så att han inte kan finnas där för sin son i framtiden.- Jag kunde aldrig föreställa mig hur mycket kärlek det går att känna för ett barn. Jag vill vara där för honom hela tiden. Jag följer varenda detalj i hans utveckling och njuter av att få vara med om det här. Jag klarar inte av tanken på att han ska behöva besöka mig i fängelset i framtiden, säger han Bottenskrap
Mattias säger att som heroinist behandlas han som samhällets bottenskrap. Han har vid upprepade tillfällen försökt få tag på chefen för beroendekliniken utan resultat. - Jag har skrivit brev och ringt. En gång gick jag till och med dit. För mig är han omöjlig att få tag på. - Om en människa håller på att dö av en sjukdom får de omedelbart hjälp på sjukhus. En heroinist kan dö vilken minut som helst men får vänta i åratal på behandling. Ibland känns det som att samhällets lösning på vårt problem är att låta oss dö, säger han. Väntan på behandlingen känns tröstlös. Mattias säger att han börjar känna sig desperat.- Förut gjorde jag vad som helst för att få pengar till heroin, idag gör jag vad som helst för att få leva ett liv utan droger. Vad som helst, säger Mattias.