Johan Hallgren är utbildad undersköterska och har skrivit en uppsats om stroke. Han kan ämnet utan och innan och vet att det är livsviktigt att så snabbt som möjligt få vård. Ändå väntade han i flera dagar med att söka vård, trots att han pratade sluddrigt, frös och mådde allt sämre.
- Jag är en sådan där person som inte vill vara till besvär och som vill lösa saker själv, konstaterar han.
Närminnet skadat
Fem månader senare är Johan Hallgren bättre. De synliga spåren från stroken har nästan försvunnit, även om han har svårt med balansen ibland. Fortfarande kan han också höra ett kraftigt brus i huvudet, men det är inte lika ihållande som tidigare. Men närminnet har tagit skada. Han har svårt att minnas vissa låtar, namn på folk och vilken väg han ska köra till olika platser i stan.
Vägen tillbaka, med en kropp som fungerar någorlunda igen, har tagit sin tid och hade inte varit möjlig utan sambon Linda. Hon har stöttat och funnits där. För med stroken har följt trötthet, nedstämdhet och en omvärdering av livet. Nu måste han ta det lugnare.
- Jag har svårt att säga nej och dessutom har jag ett stort kontrollbehov, konstaterar Johan.
Så här med facit i hand, så inser han att engagemanget i IFK Norrköpings supporterförening Peking Fanz tog alldeles för mycket tid och ork. Allt annat skulle också hinnas med, som jobbet som vårdare på en gruppbostad, familjen, kärleken till musiken och spelningarna med bandet Aggressiva Kostymer.
Aldrig tränat
Dessutom har inte livsstilen varit den sundaste, med mycket stillasittande och skräpmat.
- Före stroken hade jag aldrig tränat i hela mitt liv, erkänner Johan Hallgren.
Han har fram till nu inte velat berätta så mycket om vad han har varit med om. Närmaste tiden efter stroken var fylld av självförnekelse. Johan försökte skämta bort vad som hänt, och kunde inte ta in läkarens diagnos.
Sedan kom ångesten, när han började att fundera på vad som verkligen kunde ha hänt och sedan skammen. Johan kände sig mindre värd, eftersom han inte längre klarade av saker. Den älskade elgitarren förblev i sitt fodral, där dammet samlades ovanpå.
- Snacket gick att jag var full när jag gick på IFK:s matcher och många tyckte att "jag såg förskräcklig ut". Jag drog mig undan socialt och började att isolera mig, berättar Johan.
Omvärdera livet
Rock´n´ rollivet är inte helt över men matvanorna har blivit bättre. Det är slut med chips och salt mat och träningen på gymmet har blivit en viktig del i hans liv. Målsättningen är nu att få ner vilopulsen.
Johan tycker själv att han har blivit lugnare.
- Jag har börjat att omvärdera livet, uppskattar det lilla i tillvaron och försöker att inte reta upp mig på småsaker.