"Nu kan inte Ericsson göra oss illa längre"
NORRKÖPING- På ett sätt känns det skönt att Ericsson nu är helt borta från Norrköping. Nu kan företaget inte längre göra min stad illa. Det säger Ingalill Pettersson, Metallklubbens ordförande under åren då flera tusen personer fick lämna Ericsson i Norrköping.
Ingalill Pettersson var Metallklubbens ordförande i slutet på 90-talet då Ericsson varslade hela sin personal. FOTO:ROBERT SVENSSON
Foto:
Ingalill Pettersson är själv arbetslös i dag. Hon minns tydligt de jobbiga åren då hon var Metallklubbens ordförande på företaget och många av arbetskamraterna blev varslade och till slut även hon själv.
Men hon säger att hon har lagt mycket av det hela bakom sig.
- Jag måste det för annars blir jag både ledsen och upprörd. Och om jag gick och funderade på det hela tiden skulle jag bli galen, säger hon.
<b>Blir påmind</b>
Samtidigt blir hon påmind ibland och då dyker känslorna upp igen. Som häromdagen.
- Jag såg Lars Ramqvist på tv när han fick avgå från Skandia. Jag förstod då med en gång att han antingen hade fått sparken eller avgick själv eftersom han inte tål negativ kritik, säger hon, och man hör bitterhet och besvikelse i hennes röst när hon tänker på den gamle Ericssonchefen.
Det är på grund av allt som hände de där åren som hon nu, trots gårdagens negativa besked, känner det skönt att Ericsson faktiskt lämnar Norrköping.
<b>Lekt färdigt</b>
- Nu är det färdigt, nu är de borta från staden. Och framför allt har de lekt färdigt med oss som bor här. När man i framtiden hör talas om att Ericsson varslar folk gäller det i alla fall inte Norrköpingsborna, säger hon.
Ingalill Pettersson möter fortfarande många av sina gamla arbetskamrater när hon är ute och går på stan. En del av dem har nya jobb, andra inte. Många av dem som valde att börja studera när tillverkningen lades ner har fått arbetet i dag.
- Jag vet aldrig hur lång tid det tar när jag gå rut på stan förrän jag möter någon som vill prata. Jag känner att det fortfarande är viktigt att jag finns till för dessa människor.
Ingalill är fortfarande kritisk till hur Ericsson la upp sina strategier de där åren i mitten av 90-talet. Strategier som man tydligen envisas med att ha kvar i dag också.
<b>Förstår inte strategin</b>
- Ericsson bara fortsätter att sälja av och sälja av. Men ändå går man inte med vinst. Att de då inte ändrar den strategi de haft i många år förstår jag inte, säger hon.
Åren under slutet av 1990-talet var omtumlande för alla Ericssonanställda i Norrköping.
- 1997 och 1998 var stämningen inte alltid så bra i fabriken efter varslen. De som skulle vara kvar jobbade bredvid dem som visste att de inte fick vara kvar. Men efter varslet 1999 var det inte samma dåliga stämning.
- Då visste vi i och för sig att vi inte skulle få kvar, men samtidigt fanns Norrköpingspaketet som innebar att vi skulle få hjälp någonstans ifrån. Jag tror det var bra för många. Ericsson tog sitt ansvar då, säger Ingalill Pettersson.
<span class=rub>En industriepok är över</span>
<span class=ing>NORRKÖPING
Ericsson var Norrköpings framtidshopp så långt som in på mitten av 90-talet, men sedan gick det snabbt utför. I onsdags auktionerades resterna av Ingelstafabriken ut, där mönsterkortstillverkningen gjordes. Denna fabrik drevs efter Ericssons försvinnande av Norrköpingsföretaget PCB som gick i konkurs för ett tag sedan. Och i går varslades alltså de 120 sista Ericssonanställda i kommunen. En industriepok är över.</span>
<B>En kort historik:</B>
1962 kom Ericsson till Norrköping och startade en transmissions- och relätillverkning på Garvaregatan.
1963 flyttades verksamheten från Garvaregatan till lokalerna i Hellmans gamla yllefabrik på Sandgatan.
1967 tog Ericsson över Gyllings elektronikfabrik på Ingelsta och flyttade dit tillverkningen av reläsatser.
1970-72 växte transmissionsverksamheten och man behövde mer utrymme. Delar av verksamheten flyttades då från Sandgatan till Yfas gamla yllefabrik på Bredgatan.
1991 lämnade Ericsson lokalerna på Sandgatan och fanns numera i tre olika fabriker. Den ena var Norrköpingsfabriken på Bredgatan. Den andra var Ingelstafabriken som tillverkade elektronik och reläsatser och så fanns Mönsterkortsfabriken som hade sina lokaler i Ingelstaanläggningen.
1994-96 blev Bredgatans lokaler för små och man flyttade in i Borås Väveriers lokaler på Kabelvägen.
1995 påbörjades en omfattande verksamhetsförändring. Beslut fattades om utförsäljning av delar av verksamheterna.
1997 var man dryga 2 200 anställda inom Ericsson i Norrköping. Men detta år kom beskedet att mönsterkort, kretskort, kabeltillverkning, bredbandsproduktion och transmission skulle försvinna. Totalt varslades 925 personer, till slut blev det 529 som fick gå. Anders Igel kom till Norrköping den 25 mars och möttes av stora demonstrationer.
Ericsson Data etablerades i Norrköping samma år och 80 personer från IT-avdelningen vid Ericsson Telecom fick gå över dit. Andra anställda följde med de olika delar av Ericsson som såldes ut.
1998 blev Ericsson i Norrköping ett centrum för monteringen av gamla AXE-växlar. 600 anställda hade då arbete i fabriken.
1999 trädde Ericssons nya organisation i kraft vilket innebar att tillverkningen i Norrköping lades ner. Alla 587 som var kvar blev uppsagda. En industriepok har gått ur tiden, även om ett hundratal anställda inom Ericsson Process & Application Consulting (E-pac) ännu finns kvar.
2003 13 februari varslas återstående 120 personer vid Ericsson Process & Application Consulting (E-pac) och Ericsson finns inte längre kvar i Norrköping.
Så jobbar vi med nyheter