Med Myriam hamnar man lätt i filosofiska tankegångar om rötter och var man hör hemma. Inte konstigt egentligen, för Myriam var 18 år när hon i slutet av 70-talet kom med familjen till Norrköping och Hageby från Chile.
Numera är Sverige hennes hemland och hon har ingen längtan tillbaka. Även om hon har ett latinskt temperament och inte riktigt förstår allt i Sverige, som det här med svenskars ständiga klagosånger över vädret, dåligt bryggt kaffe och allt annat som det verkar finnas ett missnöje med.
Autism
Svenskan har också blivit hennes uttrycksmedel. Hon har kämpat med språket i otaliga kurser. Ambitionen har varit att lära sig språket perfekt. Idag njuter hon av att behärska det, som hon tycker "exotiska svenska språket".
Med barnen Dennis och Ann-Marie har hon alltid pratat svenska, mest för att det har varit nödvändigt. Barnen har en lättare form av autism, med inlärnings- och koncentrationsstörningar och för dem innebar två språk att det blev kaos i huvudet på dem, enligt Myriam. Så familjens språk blev svenska, även om barnen, som idag är 18 och 17 år, börjar att lära sig alltmer spanska.
- Jag har alltid tyckt om det svenska språket. För mig står svenskan för något som är unikt och idag kan jag uttrycka mig mycket bättre på svenska än på spanska. Det är också i Sverige, som jag känner mig trygg. Jag tror det hänger samman med, att jag har haft arbete under merparten av de 32 år, som jag har bott här. Dessutom har jag kunskap om hur det här samhället fungerar. När jag var hemma i Chile 1993 så kände jag inte igen mig. Samhället hade förändrats så snabbt, säger Myriam.
Frisk fläkt
Hon är en frisk fläkt när hon virvlar in i Röda Korsets lokaler på Albrektsvägen, hälsar och kramar om många. Förra året valdes hon till vice ordförande i Norrköpings stads rödakorskrets och det märks att hon trivs här.
- Röda Korset känns som mitt andra hem. Här känner man sig alltid välkommen och att man är behövd. Jag skulle önska att fler människor ville engagera sig i någon frivilligorganisation, säger hon.
Hon vill alltid vara igång och engagera sig. Tiden går så fort, så det gäller att ta vara på dagen, berika sig med nyheter, språk och erfarenheter. Livet har lärt henne att inte skjuta upp saker, inte vänta till pensionen. Hon har sett kollegor dö i förtid. Hennes egen pappa dog av en hjärnblödning i 50-årsåldern.
"Lev i nuet"
Det är främst livet som mamma till barn med särskilda behov som har utvecklat henne, tror hon själv.
- Det har varit jobbigt många gånger. Men barnen har också lärt mig att ta vara på småsaker och att leva i nuet. Jag blev så glad när min son kunde gråta eller när han gav mig en kram. Nu är båda barnen integrerade i vanligt gymnasium men vi har jobbat himla mycket för att uppnå detta. De har varit utsatta för mobbning och särbehandling.
Om Myriam har ett budskap, så är det att man ska försöka att leva i nuet och inte skjuta upp saker.
- Om man älskar någon, säg det till den personen nu, vänta inte.