– Det är med blandade känslor. Det ska bli kul att lära känna andra och ta skolan lite seriösare. Men samtidigt är det läskigt att tryggheten försvinner. För gymnasiet känns så stort, säger Manuela.
Borgsmoskolan har varit hennes skola under hela högstadiet och det är med stolthet, som hon talar om sin skola.
– Våra lärare och vår rektor är grymma. De vill verkligen elevernas bästa och är öppna för förslag. Dessutom är det ingen stor skola. Alla känner alla och vi känns som en liten familj, berättar Manuela.
I höst börjar hon på Kungsgårdsgymnasiet, på ekonomiprogrammet. Hon har kollat upp skolan och utbildningen ordentligt, varit på öppet hus och prova på dagar. Målet är att bli mäklare.
– Jag har alltid gillat hus och inredning. Det är kul att se hur andra bor och försöka hjälpa folk att hitta det bästa huset till dem, säger Manuela.
Hennes familj är viktig. Här finns tre syskon, en äldre storebror och storasyster och på Borgsmoskolan går också lillasyster. De äldre syskonen är Manuelas förebilder när det kommer till studier.
– Min storasyster är en viktig förebild. Hon sätter upp mål och visar hur viktigt det är att kämpa för att komma dit, säger Manuela.
Men den största inspirationskällan är nog mamma. Manuela finner inte ord för att uttrycka vad hennes mamma betyder,
– Jag kan tacka min mamma för att jag har blivit den jag är. Hon har uppfostrat oss barn till att bli självständiga och inte döma andra människor. Det är därför vi passar in med svenskar men även med folk från andra kulturer, tror Manuela.
Detta förklarar kanske även hennes egen trygghet, att hon inte bryr sig om vad kompisarna säger och tycker utan gör vad som känns bäst och rätt för henne själv.
– Båda mina föräldrar växte upp i en liten by i Turkiet. Min mamma var ung när hon kom hit till Sverige men anpassade sig till livet här, berättar Manuela.
Familjens stöd, mammans engagemang och stödet från skolan och rektor Thomas Stenberg har gjort att Manuela utvecklats under tiden på högstadiet. I nian har hon varit ordförande i elevrådet och varit mycket engagerad i arbetet på skolan. Nu tar hon nästa steg.
– Jag längtar efter att bli vuxen, få vara med mina vänner, börja jobba, ja att leva livet.
Om tio år bor hon nog kvar i Norrköping, för hon gillar staden. Då har hon rest en del, har jobb och familj men flyttat från Klockaretorpet.
– Det finns en trygghet i Norrköping. Staden är liten men inte för liten och så känner man alla.