Det har gått några dagar sedan Linn Koch-Emmery släppte sitt nya album "Borderline iconic". Uppföljaren till uppmärksammade "Being the girl", som nominerades till en Grammis.
Hon har fått fina recensioner (fritt översatt från recension i undertheradarmag.com):
"Albumets titelspår är en massiv indie-hymn som är fri från klichéer och nostaligiindränkt dravel som så ofta förgiftar modern indiemusik. Här finns det ingen cynism, bara genuina känslor", står det i en av recensionerna.
– Det känns som att den har landat mjukt hos lyssnarna. Jag har fått fina reaktioner. Det känns jättebra, säger Linn Koch-Emmery.
Linn Koch-Emmery är för den som inte har fullständig koll uppvuxen i Norrköping och har genom åren skaffat sig en trogen följarskara. Hon har genom åren turnerat med flera kända artister. Bland andra Liam Gallagher. Hon har också spelat på festivaler som Roskilde, Way Out West, Bestival och Sommer Am See.
Nya skivan har i förhandsinformationen beskrivits som väldigt personlig. Flera av texterna, däribland titelspåret, kretsar kring hur hon som 18-åring diagnosticerades med bipolär sjukdom, som senare omskrevs till adhd. Hon berättar om en kämpig uppväxt med ångest och antidepressiva läkemedel. Det är låtar som kryper under skinnet och är ärliga, utan omskrivningar. Jag undrar hur hon vågar vara så öppen om sig själv?
– Det är något som fått ta sin tid. Jag sitter ju och skriver låtarna hemma i mitt rum. Sen är första steget att presentera dem för någon, i det här fallet var det min producent Pete Robertson (The Vaccines). Det är såklart läskigt att släppa in någon i det som är väldigt personligt. Men han var väldigt uppmuntrande och ett stort stöd i processen. Jag är väldigt glad över hur det blev, säger hon.
Hon berättar att hon nog jobbat med det som till slut blev "Borderline Iconic" i två år. När hon träffade producenten för första gången hade hon inte ens låtar till en halv skiva. Mycket handlade om samtal och om att ta större steg mot en uppriktighet hon inte varit knappt nosat på.
– Jag visste inte ens om det skulle bli en skiva. Men efter hand kom fler låtar och nu finns det en skiva som jag tycker har flyttat mina ramar. Spännvidden har blivit lite större. Samtidigt så låter jag ju som jag gör. Jag tror att den som lyssnat på mig tidigare känner igen sig, säger hon.
När låtar har varit så länge i omlopp som två år undrar jag om hon inte tröttnat på dem och är på väg mot något annat redan nu. Men så är det inte.
– Jag lyssnade på låtarna igen när de släppts nu och det kändes som att jag slungades tillbaka i tiden. Jag lyssnar på låtarna på ett nytt sätt och får andra perspektiv säger hon.
Vad hoppas du att lyssnarna får med sig när de lyssnar på nya skivan?
– Jag hoppas att man ska känna sig mindre ensam. Att man kanske känner igen sig. Jag är väldigt stolt över skivan och hur den blev, säger hon.
I sommar ska hon spela på South Ocean Festival i Sibbarp i Skåne. Om och när hon kommer till Norrköping är inte klart. Men hon vill spela här igen.
– Jag ska ut på Europaturné i höst och då spelar jag också i Sverige. Det skulle såklart vara jättekul att komma tillbaka till Norrköping och spela, det är trots allt min första hemmaplan. Vi får se vad som händer, säger hon.