"En grupp människor står instängda och sammanpressade inom en rektangel, mitt på scenen. Det finns inga väggar som stänger in dem. De kan ändå inte ta sig därifrån, och vet inte heller varför de befinner sig där."
Med den scenanvisningen inleds pjäsen.
Regissören Sofia Adrian Jupither och Norén som samarbetade i många år delade synen på att teaterns uppgift är att få publiken att reflektera över sin egen situation och samtid.
– Pjäsen i sig är fantastisk i sin klaustrofobi och i sitt sätt att tala om en sådan absurd och lätt förhöjd situation. Den berättar psykologiskt om något extremt nära och om hur det är att vara människa, säger Sofia Adrian Jupither.