"Nerver hör ju till premiärer"
I kväll är det premiär på Östgötateatern. Petra von Kants bittra tårar heter pjäsen som skrevs av Rainer Werner Fassbinder. Regissör är Stina Ancker. Vi träffar hennes en stund före gårdagens generalrepetition.
Stina Ancker talar om sin uppsättning av Fassbinders pjäs Petra von Kants bittra tårar som har Norrköpingspremiär ikväll. - Han var bara några och 20 år när hans skrev den, därför finns det hopp. Den är faktiskt rolig mitt i allting! Foto: Andreas Skogh
Foto:
Stina Ancker har regisserat på Östgötateatern tidigare, det var hon som satte upp The Lying Kind, den brittiska komedin som gick för ungefär ett år sedan.
- Det är så roligt att arbeta här för det finns så mycket kunskap och omsorg här, så mycket entusiasm. Det är faktiskt inte alltid så när man kommer som gästarbetare till ett nytt ställe. Men det här känns gediget.
Så stryker hon under att teatern också har väldigt mycket samlad musikkunskap, något hon särskilt uppskattar.
- Det är det jag gillar bäst, komisk opera är min absoluta favorit. Det är liksom min källåder.
Det är en genre hon arbetat med på bland annat Göteborgsoperan där det var Mozart och på Värmlandsoperan där det handlade om Rossini.
Han har en ton
- När jag läste Fassbinders pjäs var det det första jag tänkte på. Han har musik i sin text, kanske mer ett tonfall som är hans och som jag vill ta vara på. Så kom jag på att det är ju min egen ton jag ska finna i det här. Inte hans. Så jag har undvikit hans filmer, bara läst ett par böcker om honom innan jag började jobba.
Hon har märkt att publiken skrattar åt eländet, som hon säger, det finns en tragikomik i pjäsen, något dråpligt. Det var en ung Fassbinder som skrev historien om Petra von Kant, kanske är det trots allt hans ljusaste verk.
Petra Nielsen spelar huvudrollen och för övrigt är det bara kvinnor på scenen och nästan bara kvinnor bland de övriga teaterarbetarna.
Kvinnopjäs för alla
- Det är klart att jag alltid har ett kvinnoperspektiv på det jag gör, säger Stina Ancker. Det sker automatiskt, sen gäller det att behandla det här materialet så känsligt och smart jag bara kan. Jag tycker Fassbinder är mycket intressant därför att han komplicerar situationen när han sätter en kvinna i ledande position, man får liksom all problematik på ett bräde. Karriär, känslor, barn, maktspelet som han är så bra på att skildra. Jag vet att han gillade bättre att jobba med kvinnor än med män. Visst är han politisk, men aldrig plakatpolitisk.
Stina Ancker är en sån där teaterarbetare som "aldrig gjort annat". Hon säger själv att det låter som en klyscha, men hon har "hållit på" med teater så länge hon minns och har en numera vilande men ändå egen grupp, Teater Mandrillen i Stockholm där hon bor. Så har hon ett önskeprojekt som stämmer med det hon tidigare sagt: att får sätta upp en Brecht/Weillproduktion, kanske Mahagonny.
Att ta sig fram som frilansare har tagit sin tid, "det går upp och ner" som hon säger, men nu tycker hon att det finns en trygghet, inte minst med det tvåårskontrakt som Östgötateatern erbjuder.
- Det är skönt med den kontinuitet i kontakterna man kan få då. Nästa pjäs blir Shakespeares Trettondagsafton som vi börjar repetera efter helgerna. Premiär i mars. Det ser jag också fram mot!
Så jobbar vi med nyheter