Den vitryggiga hackspetten står just nu på randen till utrotning och riskerar alltså snart att dela öde med mellanspetten som försvann från Sverige 1982. Spillkråkan och gröngölingen har tillkommit på rödlistan 2015, vilket innebär att samtliga svenska hackspettsarter förutom två nu är rödlistade. Gemensamt för hackspettarna är att de kräver god tillgång till vedlevande insekter och därmed är förekomsten av död ved av avgörande betydelse. En annan fågelart som drabbats hårt av det storskaliga kalhyggesbruket är tjädern vars population idag endast motsvarar en liten spillra av vad som fanns i Sverige på 1930- och 1940-talet.
En inventering av tjäder i Norrköpings kommun (Inventering av tjäder i Norrköpings kommun 1993-2006) visar att antalet revirhävdande tuppar i Kolmården halverades under perioden 1996-2006. Sedan dess har läget i Kolmården ytterligare försämrats enligt tjäderinventeraren Thomas Gustavsson som i över 20 års tid har kartlagt tjädern och dess spelplatser i Östergötland. Om orsakerna till den dystra utveckligen i Kolmården kan man i ovan nämnda inventeringsrapport bland annat läsa följande:
"Orsakerna till nedgången står framförallt att finna i brukandet av skogen, direkta eller indirekta effekter av trakthyggesbruket. De direkta effekterna består i att man fysiskt tar bort viktiga pusselbitar i tjädrarnas livsmiljöer t ex lekplatser, bryn längs myrar eller flerskiktade äldre tallskogar med blåbärsris (blåbärsmätarlarver är viktig kycklingföda). En viktig indirekt effekt av trakthyggesbruket är att rovdjurstätheten, framför allt räv, ökar då de stora gräsytorna på hyggena föder många smågnagare (åkersork och ängssork) – fler rävar hittar mer ägg och kycklingar (Persson 2005). Detta gör också att fluktuationer hos smågnagarpopulationerna påverkar rovdjurens tryck gentemot tjädern – år med mycket smågnagare mindre tryck på tjäderpopulationen och vice versa. Dessa orsakssammanhang gäller förstås också i Kolmården. Här pågår ett intensivt trakthyggesbruk med några få aktörer vars tjäderpolicy, eller avsaknad av tjäderpolicy, får ett stort genomslag på tjäderpopulationen."
I Finspångs kommun är situationen ännu mer nedslående.
– I Finspång är det så illa att det bara finns ett enda tjäderspel i hela kommunen, säger Thomas Gustavsson som har inventerat hela Finspångs kommun.
Att den spelplatsen finns kvar är skogsägaren Lennart Olssons förtjänst. Han berättar att han tycker att det är trevligt att ha tjäderspel på sina marker och att han därför tecknat ett naturvårdsavtal som ger skogen ett 50 år långt skydd. Området består till stor del av 200-300 år gamla tallar som växer relativt glest på mark med riklig förekomst av blåbärsris. Det finns gott om berghällar täckta av renlav och ett antal blöta kärr i sänkorna.
– Det var helt tyst och lugnt häruppe när jag var liten. Vägarna runtomkring fanns ju inte. Det var ju bara stigar, säger Lennart Olsson och berättar att han ibland smög sig fram för att se tjädrarna spela.
Han förklarar att han har varit med om den tidsperiod när allt förändrades i synen på skogen och hur den bör brukas. Han upprörs över stora kalhyggen och de körskador som de stora skogsmaskinerna orsakar.
– Förr fick de knappt köra emot ett träd. Jag minns hur skogvaktaren blev tokig och skrek om någon gjorde det. Sedan vände allt. Nu är det pengarna som styr och det är ju det som förstör; hela vår värld egentligen.