Egentligen är han pensionär, men efter förfrågan från Finspångs kommun jobbar han nu med samordning av boenden för ensamkommande barn. Ett jobb som han trivs med och där han känner att han gör en insats. Men det hindrar honom inte från att ha synpunkter på vad som händer i Norrköping, där flera av de inblandade är personer som han haft god kontakt med och som deltog i den tidigare avhopparverksamheten.
– Visst kliar det i fingrarna och jag vill ringa upp dem och säga till dem att ”lägga ner”.
Han är övertygad om att flera av händelserna hade kunnat undvikas om man fortsatt med den avhopparverksamhet som kom igång efter de så kallade Deli-skjutningarna.
– Då insåg många hur farligt de levde, man var beredd att överväga alternativ, säger Bertil Senestad.
Flera av dem som var inblandade valde att ta hjälp för att komma bort från kriminaliteten, drogerna och Norrköping.
– Men sedan fick vi abrupt veta att avhopparverksamheten skulle upphöra, vilket var mycket olyckligt, säger Bertil Senestad.
För när det handlar om att få människor att bryta mönster, speciellt när det gäller grovt kriminella som tillhör gäng eller nätverk, krävs kontinuitet och ett långsiktigt tänkande och stöd.
– Man ändrar inte på de här människorna på en gång och nu är min största önskan att det ska finnas en kontinuitet och ett långsiktigt tänkande.
Det behövs enligt Senestad ett nationellt samlande där verksamheten inte blir ett projekt utan är permanent och en del av ett självklart arbete. För att det ska fungera måste samma regler gälla i hela riket.
– Människor flyttar, då måste man se till att arbetet kring den människan fungerar oavsett var man bor, jobbar man på olika sätt är det lätt att hamna mellan stolarna.
Avhopparverksamheten bidrog till att Outlaws lade ner sin verksamhet i Norrköping, men på senaste tiden har flera kriminella nätverk ägnat sig åt att rekrytera nya medlemmar, möjligtvis är också Outlaws återetablerat i Norrköping, samtidigt som Hells Angels förstärker underifrån. Förra året blev Vipers MC upptagna i den rödvita kretsen - som ett exempel.
Att erbjuda samma avhopparstöd till samma människor som deltog förra gången är inte realistiskt. För varför skulle de lita på en verksamhet som kan upphöra när som helst och som då indirekt ger svaret att de enda man kan lita på är sina egna gängmedlemmar. Även om det är en fara för det egna livet så vet man i alla fall vad man får.
– Det är klart att det finns besvikelse. Det här är människor som misslyckats gång på gång och som vi misslyckades med att hjälpa hela vägen, säger Bertil Senestad.
Och även om flera av dem kanske hade återvänt till droger och kriminalitet även om avhopparverksamheten funnits kvar är det en vinst för den egna individen, samhället och brottsoffren att de har varit borta under en tid.
Man har under många år pratat om ungdomar, men under hösten framkom det att barn så unga som nio år agerade knarkspanare åt äldre, att även börja prata om barn och tidigare insatser kan vara relevant.
– Så är det och då är det viktigt att vi har möjlighet att nå fram till de riskfamiljerna. Det är föräldrar som ska ta hand om och uppfostra sina barn, men det är också viktigt att ”fotfolket” får de resurser som krävs för att man ska kunna göra tidiga insatser, säger Bertil Senestad.
Han menar att det borde vara en självklarhet med fältassistenter som rör sig ute bland barn, ungdomar och deras familjer. Att man finns där innan något allvarligt händer. Precis som det är tänkt att polisen ska jobba ute i bostadsområdena.
Det är viktigt att man nu verkligen samarbetar kring de här frågorna, att man går från ord till handling och att man har en nationell strategi för hur ett långsiktigt arbete ska bedrivas för att undvika att fler ansluter till kriminella gäng, men också för att få bort de som redan är etablerade.
– Det finns många därute som gör ett fantastiskt arbete i det tysta, på fängelser, inom frivården, i föreningslivet. Svårigheterna med det är bara att man inte kan bevisa att det har lett till att si och så många människor har hindrats från att hamna i droger och kriminalitet, säger Bertil Senestad.
Den rädsla som invånare kan känna inför de här människorna ska man ta på stort allvar.
– Om man är rak och tydlig och visar att man finns kvar är det inget problem. Man ska inte vara dumdristig, och är det en människa som mår allvarligt psykiskt dåligt eller är drogpåverkad ska man dra sig tillbaka. Jag har aldrig varit rädd och jag anser att man inte ska låta sig hindras i sin vardag av rädslan. Våldsmännens bästa vän är rädslan och jag har respekt för den egna upplevelsen, men man ska inte låta rädslan ta överhanden över den egna friheten att när som helst gå var som helst i vårt samhälle.