När varuhusen kom till stan
Handeln fick nya dimensioner i mitten av 1930-talet när Tempo kom till stan. En stor livsmedelsavdelning rymdes i huset tillsammans med en lång rad andra varugrupper. Därför kallades det varuhus, något alldeles nytt för Norrköping. Nyfikenheten var mycket stor, vilket kunde förstås av de människomassor som strömmade till vid invigningen och tiden därefter.
Konsum byggde sitt kontor och varuhus i hörnet Repslagaregatan/Drottninggatan. Förstnämnda gatan till vänster med cykelställen. Längst t h skymtar den gamla bebyggelsen i kv S:t Johannes. Foto: Carl Werngren
Foto: Foto: Carl Werngren
Men sannolikt var det bara av godo. Visserligen blev det svår konkurrens, men det uppvägdes av att det kom mycket mer folk till gatan. Hospitalsgatans förening med klädhandlare Alvarsam och färghandlare Weyde i spetsen kunde glädja sig åt en ny stor medlem. Fem-sex år senare skedde ytterligare en storetablering i stan. Konsums varuhus blev till i hörnet Drottninggatan/Repslagaregatan. Ännu en ny stor livsmedelsbutik, plus en mängd mindre varugrupper exponerade i två plan i huset. Hit lockades inte bara Norrköpingsbor, utan det nya varuhuset fick också folk att sätta sig på tåget i Söderköping, Valdemarsvik och Finspång för att handla i stan. I samtid med denna etablering utbröt också andra världskriget. Det lade så småningom ett segt lock över handeln. Många hushåll sparade för att ha en reserv till sämre tider och folkhushållets ransoneringar gjorde att det inte gick att köpa hur som helst. Full fart
Det dröjde till efter kriget innan varuhusdimensionen i handeln märktes på allvar. Det planerades och byggdes efterhand även små centrumbildningar vid nya bostadskomplex. Som t ex i Ljuraområdet och på Såpkullen. Där etablerade privata affärsmän butiker. De fann utrymme i konsumtionen trots varuhusens stora andelar. Det skapades ett ekonomiskt beroendeförhållande mellan den private handlaren och hans kunder. Många hushåll hade inte alltid pengar i portmonnän för att betala de inhandlade varorna. Därför fick man "handla på bok" och betala vid varje lönetillfälle. En del hushåll stod ständigt i skuld till handlaren i kvartershörnet. Från 1906 till ett par år in på 1950-talet ökade antalet handlare i stan 530 till bortåt 950. Om den breda betydelsen av det kommer jag att berätta i nästa artikel i serien. Först lite grand om fisken i folkförsörjningen. Fiskaffären på 1930-talsbilden här på sidan låg vid Hantverkaregatan på väg ner mot Dalen. Till den affären kom aldrig några torskpaket från Barents hav eller Alaska, inte heller fiskpinnar från Malaysia. Det kom endast närfångad fisk, t ex gös från Glan, abborre och gädda från både insjöarna och östersjön. Även torsken och ålen från detta hav. Makrill från Västkusten och strömming från Bråviken. Rikligt utbud
Det fanns många fiskaffärer i stan. Skyltar här och där, men även i Sveahallen vid Nya torget, Söder och Norra saluhallarna. Fiskarenas minutaffär vid Hospitalsgatan gjorde det roligt för barn genom att ha matfisk simmande i ett akvarium i skyltfönstret. Bara att peka ut och köpa gäddan eller så. Vattnens skördar på lika nära håll som fältens skördar. Så var det.
Så jobbar vi med nyheter