När torghandeln blomstrade

Nuförtiden ses väl Nya Torget mest som ett sorgebarn. För stort, för ödsligt, en stenöken... ungefär så brukar omdömena klinga. Och torghandeln av idag, den ska vi ju bara inte tala om.
Men så annorlunda det var, som här på 1940-talet. Torget var lika vidsträckt då som nu. Men vi betvivlar, att någon ens kom på tanken att kalla det ödsligt.
Fullt med folk var det alltid på torgdagarna. Och kaféerna runt omkring, där 12:an fanns redan då, livligt frekventerade.

Det var inte bara frukt, grönsaker, blommor, ägg som salufördes här. Även nyttosaker tillhandahölls - kvastar, borstar, kuddar och allt vad det nu kunde vara.
Hit kom försäljare från när och fjärran, många av dem institutioner genom årtiondena. Som "flickorna från Lövsätter", som sålde sina risknippen och annat.
I en Östergötlands Folkblad-artikel från år 1947 läser vi om Gustav Andersson, Norrköping. Under många års tid hade han sålt grönsaker på torget men på senare år övergått till sådant som papperspåsar, smörpapper och omslagspapper.
Ett inventarium var "Kråka" Ringborg. Där han - slängd i käften som ingen annan, en vitsare av osedvanliga mått - gick omkring med sina strumpor och underkläder hängandes på ena armen.
En annan lite speciell personlighet var "Tempo-Kalle", ett slags allt-i-allo som såg till att borden kom fram på morgonen och sedan också hjälpte till med att plocka ihop på eftermiddagen.

Tidigare hade Nya Torget ofta fungerat som samlingsplats för demonstrationer och politiska möten. I visst minne bevarat är ett nazistmöte i början av 1937, som Kalle Johansson ("Internationelle Kalle") berättade om i sina för Britt Reuterwal Hörnstedt dikterade memoarer.
Kvällen före det mötet smög sig "några ungdomsklubbister" till torget och sågade igenom de fyra stöttor, som talarstolen vilade på. Sådär lite lagom.
Så att när talaren dagen efter klev upp på tribunen, och en av ungklubbisterna då också passade på att knuffa till den, rasade den helt behändigt samman. Talaren var på vippen att ramla in i den på torget befintliga pissoaren.
"Då kom polisen och skingrade oss och jag blev indirekt varnad att inte ta i så hårt", berättade Kalle Johansson.
Enligt uppgift var detta de svenska nazisternas sista försök till möte i Norrköping. Vid tiden för fotografiet hölls heller inte längre politiska möten på torget. Däremot religiösa sammankomster, inte minst då med Frälsningsarméns sång och spel.

Det fanns rentav två saluhallar här vid Nya Torget. Båda byggnaderna står ju också kvar, och i forna Sveahallen för Gröna Konsum traditionerna vidare.
Hallarna hade tillkommit kring sekelskiftet 1899-1900, påkallat av skärpningar i livsmedelsstadgan. Det tilläts inte längre att kött, fisk osv såldes öppet på det smutsiga, dammiga torget.
Dagens bilder är, som Carl Werngren exakt har daterat åt oss, från lördagen den 15 augusti år 1942.
I ÖF läser vi om, hur sångaren Sven-Olof Sandberg och Sune Waldimirs orkester skulle uppträda i Folkets park samma kväll, IFK möta Elfsborg i Idrottsparken dagen efter och succéfilmen "Tänk
om jag gifter mig med prästen" ha efterlängtad nypremiär på måndagen.
Säkert var det bland annat om sådant, som man språkades vid i torgvimlet den här dagen.

Information till våra läsare

När torghandeln blomstrade