Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

När Sara var nio började övergreppen

Tillsammans med sin mamma flyttade hon som nioåring till Sverige för att bo med sin styvpappa. Framtiden verkade hoppfull, men verkligheten blev en mardröm. En månad efter flytten började de sexuella övergreppen - och pågick fram till hennes styvpappa flyttade ut. Idag, nio år senare, vågar flickan berätta.  Hon vill vara anonym, så vi väljer att kalla henne "Sara".

Foto: Foto: Frida Andersson

Norrköping2009-10-02 03:00
Elin Hellqvist
Det är hyfsat mycket folk som rör sig i caféet. Vi sitter lite avskilt och dricker varsitt glas vatten. Samtidigt som hon fingrar på glaset berättar Sara om hur övergreppen började. - Jag var nio år då det hände första gången, jag kommer ihåg det som om det var igår. Han tittade på tv när jag kom in i rummet och jag satte mig bredvid honom, då började han tafsa på mig. Han tittade på mig under tiden, hans blick var euforisk och han såg nöjd ut. Den fysiska och psykiska misshandeln pågick under många år. Sara var rädd, vågade inte säga ifrån och berättade inte för någon om vad som hände. Ett år efter att det hade börjat, skrev hon ett brev till sin mamma där hon berättade om övergreppen. - Jag visste inte hur eller vad jag skulle säga. Jag skrev istället ett brev och sa att jag inte orkade mer, att han rör mig på ett sätt som en vuxen man rör en kvinna. När de konfronterade styvpappan förklarade han att det var missförstånd, att endast hon uppfattat det på ett sätt som var sexuellt. Sara skämdes, och hennes mamma trodde på det. - Jag beskyller henne inte för att hon trodde på honom, det var en så bisarr situation. Övergreppen fortsatte därefter i tystnad flera år framåt. Berättade inte för någon
Det har tagit henne en lång tid för att finna styrkan att berätta för andra om övergreppen. Som så många andra barn skämdes hon och klandrade sig själv. Hon har idag lärt sig att det inte var hennes fel. - Det fysiska slutade när jag var 13 år, men då började det psykiska allt mer. Han kallade mig till exempel "sexig". När jag var 16 år flyttade han ut för gott, och jag har ingen kontakt med honom idag. Som barn vet man inte alltid vart man ska vända sig när något är fel, vad vill du säga till dem som är i samma situation? - De ska inte vara tysta om det. Hellre att man berättar hur det är, än att göra som jag och vara tyst i nio år. Jag berättade för min mamma för två år sedan, exakt vad som hände. Jag skämdes så mycket, det lät så äckligt. Sara har aldrig anmält mannen, något hon i dag ångrar. - När jag såg honom en dag utanför min skola, rasade allt inom mig. Han tittade på mig och hälsade, då ångrade jag verkligen att jag inte anmälde honom. Men jag känner ändå att han har fått ett straff, han är en mycket olycklig person. Påverkas fortfarande
Idag lever hon med sin mamma Hon påminns ofta om den hemska tiden och berättar om all ilska hon har inom sig. Hon är arg och bearbetar fortfarande händelserna i barndomen. - Psykologer har hjälpt mig mycket, nu vet jag att det inte är mitt fel. Men jag har svårt för att känna mig respekterad och älskad, och jag behöver bekräftelse. Trots att jag ångrar att vi flyttade hit och att min mamma träffade honom, så har det gjort mig till den jag är idag.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping