När Risängen ännu var ängslandskap
Den stolta granen på bilden här intill står långt från andra dungar och skogar. Ensam på Risängen sedan all annan grönska från den forna jordbruksepoken försvunnit. Industri-, verkstads- och handelsföretag tog marken i anspråk, Cederbergs ved, Restad, Beijers, Reijmes och andra. Men granens plats behövdes inte för nya tidens byggen. Självsådd eller planterad i början av förra seklet? Enslingen borde kanske K-märkas?
Den här vackra vårbilden visar Ljura bäck ringlande runt Ljura gård, grannskapsgård till Risängen. (Ur Stadsarkivets samlingar.)
Foto:
Det här var ju konstigt i alla fall: mitt i området låg Lundgrens snickerifabrik mellan två järnvägsspår till hamnen. Egentligen Risängens första industri, men som sådan registrerade vi den inte då. Jag och en kompis köpte bräder där till kaninburar vid början av andra världskriget. Vägen dit och till bondlandet gick rätt ut från Lösingsgatan.
Jo, de i stan, särskilt Östantill, visste något om trakten. Det var därute på åkrarna som ?Kalle skitis? ibland tömde latrintunnorna från deras utedass. Han sågs med sitt stinkande hästekipage bidra till åkrarnas gödsling.
<B>Spännande miljöer</B>
För oss unga var det här landskapet attraktivare än själva stan, beroende på att det också fanns så mycket omkring. Okkabergen att klättra i, Östra station med järnväg åt många håll, lokstallar, rangerområde och Ljura bäck, vår gräns mot Kungsängen. Dit kom flyget 1934. Där ute var det nästan så att man kunde ?ta? på planen när de startade och landade.
Affe hade både hästar och kor. Flera av oss bodde så att vi kunde höra tuppen gala på mornarna. Mer spännande miljöer var det svårt att tänka sig. Vi hade användning för allt. Där fanns att göra. Fast att mocka i ladugården var inte så elegant. Dyngan kärrades ut på dynghögen och när jag kom hem sådana dagar fick jag klä av mig utanför dörren. Lukten fick stanna ute i det fria.
Likt cowboys styrde vi korna till bete eller förde dem till mjölkning. Vid bete bands de med ett långt rep vid en stång i marken och kunde beta i en cirka sju-åtta diameters cirkel. Affe konkurrerade med Mjölkcentralen genom att sälja sin absolut kofärska mjölk till hushåll i Oxelbergen. Vi grabbar distribuerade den, åkande förbi mjölkaffären vid Lösingsgatan 2.
En av hästarna hette Svarten. Den fick vi rida barbacka. Då förstås ?sprängde? vi fram som Tom Mix, Ken Maynard och andra vilda western-idoler. Det hände att vi tävlade parallellt med godstågen. Ridnöjet fick vi ?betala? med att rykta hästarna.
I skördetid hade vi inte tid att rida - då gällde höhässjning på trådhässjor och senare på sommaren att sätta upp sädessylar av nekar som självbindaren spottade ut. Det var styva arbeten, och särskilt den vassa halmen orsakade plågande revor i skinnet.
<B>Tåg skrämde häst</B>
Godståg till eller från hamnen passerade fälten då och då. Det kunde orsaka dramatik, enligt notisen från 1939 här på sidan. Det var året innan jag anställdes på ÖF. Själv hade jag stått i vägen för hästräfsan och tvingades kasta mig ner på marken för att inte dras med i skenfärden. Händelsen blev min första nyhet i ÖF. Trots blessyrer på armar och ben cyklade jag dit och berättade om dramat.
Det var en revolutionerande händelse när Fordsontraktorn på järnhjul kom till Risängen. Den var Affes och hans vuxna söner körde. Traktorn betydde att det var slut på det gamla plöjningssättet med häst och plog, ett oerhört hårt jobb. Med traktorn plöjdes åt alla tre bönderna på Risängen. Remdrift från traktorn drev också tröskverket vid alla tre logarna. Det här med traktorn var verkligen ett stort steg framåt för Risängens småbönder. Men det vet man ju, motorer krånglar ibland. Så gjorde även Fordson, och då tillkallades mekanikern Harry. Han reparerade med hjälp av ett hett osande språk. Det gjorde den religiöst lagde bonden Myhrman förtvivlad. ?-Jämmerligt, jämmerligt! Gode Gud, hjälp honom laga traktorn?, ropade han med ansiktet höjt upp mot Risängens himmel. ?-Amen?, sa Harry några minuter senare när motorn spann igen.
<B>Dramatisk lek</B>
I början av 1940-talet ville stans fritidspolitiker att lekplatser borde få lite mer robusta saker än bara sandlådor och små gunghästar, t. ex. en utrangerad bil utan vassa plåtkanter, lok- och cockpitattrapper, klättring, bränder och bygg. Så föddes en ?Skrammelplats? på Oxtorget.
Men vi kring Risängen hade ju allt sådant där i verkligheten - vi behövde inte ha något på låtsas. Men visst var det bara på låtsas som vi ?åkte? tåg när vi först smög in och satt i vagnarna. Efterhand väcktes idén att åka på riktigt. På rangerspåren stod ibland långa tågsätt av gods- och flakvagnar. På en del av dem fanns ett säte där det satt bromspersonal vid färd. Skulle vi våga sätta oss där och släppa bromsarna och åka en bit? Mycket tvekan och ånger inför tilltaget, men äntligen: fyra-fem stycken klättrade vi upp och vred upp bromsrattarna. Gnisslande började tågsättet att rulla. Vi kände genast att vi inte skulle orka dra åt bromsarna igen när rullningen var igång. Tågsättet var inväxlat på hamnspåret, och det lutade utför, så att det rullade vidare. Skraja hoppade vi av och gömde oss i diken och bakom buskar. Efter några hundra meter planade lutningen ut och tåget stannade. Ett ånglok kom någon timma efteråt och hämtade hem tåget till Norrköping Östra. Där funderades kanske över om det var en ren kapning eller något slarv som fick tågsättet att skena? Äventyret var i häftigaste laget, men som tur var hände inget farligt.
<B>Snöpligt slut</B>
Svettiga dagar på fälten svalkade vi oss i Ljura bäck, där vi röjt till en badplats. I övrigt lekte vi Tarzan i träden kring bäcken. I KFUM:s scouting hade vi lärt oss hantera livlina och det gav säkerhet när vi svingade oss över bäckfåran. Vi hade hört om sådana som tidigare hade åkt flotte i bäcken, så vid ett lämpligt vårflöde ?lånade? vi slipers på ett förråd vid järnvägen. Dem släpade vi ned till bäcken och fick ihop till en stabil farkost för flera passagerare. Vi åkte nedströms några hundra meter, sedan drog vi uppströms med livlinorna och åter nedströms igen. Så höll vi på. Men en dag åkte vi för långt. I ett fall i forsen vid torpet Risängen for flotten över kanten och fastnade. Vi orkade inte dra upp den själva. Vi bad ett par gubbar om hjälp, men de tackade bara för att vi seglat hem ved åt dem och körde bort oss från torpet. Det hjälpte föga att vi sa att det var järnvägens stockar...
Vid stora vårflöden, på den tiden bäcken var öppen hela vägen från Ensjön till Strömmen, kunde den på en del ställen bli tio-tolv meter bred. Det forsade ganska vilt.
?-Gå inte för nära bäcken, ungar?, var befogade varningar från äldre.
Bäcken, liksom järnvägar, stations- och lokstallsområden var lättillgängliga. Ungar från Okka och även inne från stan måste ofta bli bortkörda när det blev för närgångna besök. Tåg gick och kom och växlingsrörelser var daglig verksamhet. Banvakter och stationskarlar hade fullt sjå med bevakningen.
Av och till under åren kunde det unga släktet erfara att föräldrarna ansåg alla dessa områden som riskfyllda att vistas på. Samtidigt stod det ofta med visshet klart att ?nu är de väl hos Affes?.
Nästan som i säkert förvar!
Så jobbar vi med nyheter