När impulserna hamnar i trotsåldern…

Foto: Patrik Larsson

Norrköping2007-12-08 00:16
Jag har ertappat mig själv med en sak. Jag får för mig att jag ska göra saker jag inte haft en tanke på att göra. Saker som jag får för mig så impulsivt att jag inte hinner fundera på vad jag ger mig in i förrän man står där och ser ut som ett frågetecken. Det första jag lyckades ta på mig, den allra första skolveckan efter sommarlovet, var att jag på endast ett dygn skulle komponera ett stycke för fiol, viola och cello från Norrköpings symfoniorkester. Det skulle vara en minut långt och spelas upp under Nordiska musikdagarna som hölls här i stan. Min lärare gav mig inte många minuter att fundera utan rätt som det var satt man hemma och insåg vad man hade framför sig. Trots många stunder av ångest och bristande självförtroende lyckades jag på två timmar få ihop en minut musik som lät helt okej och som musikerna kunde spela upp utan större komplikationer. En annan dag när jag satt framför datorn fick jag ett mail från en fotosida där man erbjöds komma till Tranås på en fototräff. Det skulle finnas möjlighet att fota med studioutrustning och massvis med häftiga miljöer och rekvisita, makeupartister och pälsar som skulle lånas ut för en modevisning. Dessutom skulle det bara kosta 100 kronor för mat under hela dagen och HUR mycket kaffe man än ville ha ingick. HUR bra som helst tänkte jag, och tryckte utan någon djupare eftertanke på knappen där det stod "anmäl dig här". I nästa sekund stod mitt namn på listan och bara några veckor senare anlände jag och två kompisar som skulle vara mina modeller till Sobelhuset i Tranås. Jag fick en mindre chock när jag insåg att den flashiga studioutrustningen som skulle erbjudas självklart var privat och tillhörde männen som gick runt med proffskamerorna och megaobjektiven och drack kaffe. Tursamt nog såg vi tillräckligt vilsna och förvirrade ut, för i nästa stund kom en man fram och erbjöd oss att använda hans studioutrustning och jag fick ut mer av fototräffen än jag någonsin kunnat tänka mig när jag kom dit. Häromdagen insåg jag även att jag ställt mig i ledet bland alla luciakandidater i skolan. En liten djävul i mitt öra sa något om att jag ändå aldrig försökt förut så varför inte ställa sig upp sista gången man får möjlighet. Jag blev vald till reservlucia. Ve och fasa, tänk hur det skulle kunnat sluta! Ibland lyder inte ens kropp det sunda förnuft man tror man har. På gott och ont.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om