Något av en succé
NORRKÖPINGMusikfestivalen Love, Music, Wine & Revolution blev något av en succé. Över 400 besökare samlades under helgen på en liten gräsplätt intill Sörsjön, trots att inget av de 22 banden någonsin hotat topplistorna. Eller kanske just därför.
Norska Remington Super 60 spelade på Bennofestivalen i helgen. Bandet lär ha tillhört höjdpunkterna och undertecknad vrider sig fortfarande i plågor över att ha missat guttarnas spelning. FOTO: CAMILLA JOHANSSON
Foto:
Första (och enda?) upplagan av musikfestivalen Love, Music, Wine & Revolution, bjöd faktiskt på det mesta av de i namnet utlovade ingredienserna.
Kärlek: jodå, popflickorna höll sina poppojkar i handen och liggunderlagen frasade under vikten av festivalhånglarnas kelande.
Musik: i mängder, men jag återkommer till den punkten.
Vin: många flaskor, burkar och tetrapack tömdes naturligtvis utmed Sörsjöns strand. Men det där överdrivna monstersupandet som hör festivaltraditionen till förekom emellertid bara sporadiskt. Inte alls samma idiotfylla som på många andra festivaler.
Revolution: klart att det får räknas som revolutionerande när ett gäng popsnören - (med Norrköpingskillen Daniel Andersson i spetsen - bestämmer sig för att arrangera en festival utan dragplåster.
Omkostnaderna hölls naturligtvis nere då inget av de 22 banden tog betalt, vilket gav arrangörerna (Benno) möjlighet att bjuda in både amerikanska och engelska band till priset av en klase flygbiljetter.
Vid femtiden på fredagseftermiddagen klev första akten - svenska State Of Samuel - upp på scenen (som var rest i en hopplöst idyllisk skogsglänta).
Vid tvåtiden på lördagsnatten klev sista akten - amerikanska My Favorite - av scenen efter en något försenad spelning.
Här följer några axplock från de 22 konserterna.
Nixon. Det råder ingen som helst tvekan om att Nixon (Roger Gunnarsson) är något av en storfavorit för de svenska indiekidsen. "I will never leave you" - förstaspåret på den singel som gavs ut på Daniel Anderssons etikett Strings Of Nashville för bara några månader sedan - är grymt vacker. Och covern på Limals "Never ending story" (ni minns väl filmen!), så fel men ändå så rätt.
Aerospace. Den enerverande översnällheten från spelningen på Tempo (Popstopp) för en tid sedan var inte helt bortblåst, men väl nästan. Om det är USA-turnén med Aislers Set och Girlfrendo som gett bandet en saknad udd vet jag inte, men det behövdes hur som helst. Det svängde i kvällssolen.
Girlfrendo. Ruggigt ös mot slutet när sångerskan står upp bakom trumsetet och manglar. Innan dess bjöd Girlfrendo sin vana trogen på stark och lekfull pop av bästa sort. Göteborgsbandet är onekligen älskade här i trakten.
Fint Tillsammans. Avrundade fredagen med en sprakande spelning, instrumental rock som knäcker live (till skillnad från några av festivalens blekare instrumentalsättningar Frederick Fleet och Kubot).
The Embassy. Vackert, javisst. Men aningen tillrättalagt. Och hur roligt är det egentligen när sångaren har blicken fixerad på ett papper med låttexter under konserten, låt vara att det var gruppens andra spelning någonsin.
Free Loan Investments. Nixon-Rogers flickvän har helt enkelt inte samma begåvning som sin pojkvän. Det svänger ordentligt men sätter inget avtryck i själen.
Trembling Blue Stars. Vansinnigt vacker akustisk singer/songwriter-pop framförd av engelsmannen Bobby Wratten och hans kvinnliga vapendragare. Lite väl tillrättalagt ibland ("Simon & Garfunkel, typ", muttrar en ung pessimist i publiken). Men publiken stortrivs (vid det här laget ganska så stor) gungar i mjuka rörelser medan duggregnet faller och tårarna likaså.
The Montgolfier Brothers. Finstämt av kedjerökande Manchester-gubbar. Mark Tranmer och Roger Quigley bjuder på en av festivalens sanna höjdpunkter, Mark Kozelek hade lagt benen på ryggen och sprungit till skogs för att skriva nytt. Men han var ju inte där, förstås.
Nåväl, det får räcka så. Hoppas innerligt att Daniel Andersson och de andra i Benno-kollektivet håller festivalen vid liv så att vi får se "obskyra" band vid Sörsjöns strand även nästa år.
Det här var annars något av musikföreningen Bennos avskedsföreställning, men jag tror inte att liket tänker ligga snällt i jorden medan storbolagen dansar på graven.
Så jobbar vi med nyheter