Mysigt och förrädiskt på Bokens dag
Sex författare, en trave böcker, en teaterchef, fem musiker, en palm och en mild gatlykta i bakgrunden. Det är mysigt. Förrädiskt, upptäcker man för först ut på evenemanget Bokens dag är den unge Johannes Anyuru med rötter mitt i Afrika, i Norrköping och nu i Göteborg.
? Jag som skulle börja för att det skulle bli en trevlig stämning, kom han på.
Men då hade man redan - säkert hela den välfyllda salongen - tagit den vältalige poeten till sitt hjärta i alla fall.
Cecilia Hagen fick fortsätta och då blev det minst lika livfullt och bombsäkert roligt.
Mina resor med Diana är ju hennes senaste och hon avslöjade att hon naturligtvis aldrig gjort några sådana, att hon bara sett prinsessan på avstånd - det var på Ascot - och att boken egentligen mest handlade om hennes mamma.
Döden i Paris
Ja, både Cecilias och Dianas. Och, som den här Expressenjournalisten också avslöjade, när den tragiska olyckan i Paris inträffade ryckte hon ut och gjorde en hel bilaga (nästan själv har vi fått veta på annat håll) och det var riktigt roligt. Fast förstås tragiskt som hon la till.
Varning i sammanhanget för alla dessa pappor som sätts på piedestal och så följde en underbar historia om när Ingmar Bergman - utskälld avc C.H. ringde upp!
Förfärligt rolig var också Per Gunnar Evander som talade om sant och falskt och hur hemskt det kan bli när man talar sanning och hur den kan vridas och vändas till det som sammanhanget kräver och den mannen har oceaner av anekdoter att berätta, helt klart, be honom ta den om shahen av Persien om ni får tillfälle!
Ren kommers
En paus ingår för dedicering och ren kommers och så kom tre författare till. Mellan framträdandena spelade Östgötamusiken små fina stycken och teaterchefen Johan Celander gjorde sina personliga introduktioner där han råkade halka ibland och det höjde bara stämningen. Mycket att hålla reda på förstås.
Kärlekslöshet
Karin Alvtegen i långa röda stövlar talade om sin bok Skam och hur hon studerat psykologi och evolution och kunde skrämmas med allt som kunde gå på tok under barnets första tid, hur man präglas, hur föräldrars kärlekslöshet kan deformera en människa - visst. Men så gör hon spännande roman av det.
Romanen som form, sa sedan Klas Östergren, är ljuvlig. Där kan man precis som i livet vara motsägelsefull och väldigt komplex, allt sådant får plats. Så försökte han knyta ihop sin Gentlemän från 10980 med Gangsters 2005 och vid det laget trodde man så gärna på det han sa - huvudpersonerna har ju liksom författaren haft ett liv på sig att utvecklas.
- För det tar ju ett liv, eller hur kamrater? sa han mot soffan där Marie Hermanson och Karin Alvtegen satt och nickade instämmande.
Dessvärre räckte inte anmälarens tid till att lyssna på den sistnämnda, men Mannen under trappan är hennes senaste, nogsamt recenserad i denna tidning.
Så jobbar vi med nyheter