Möte med Martin Ivraren
Martin Ivraren. Så har han kallats, vår biskop. Inte helt utan fog. Ivern är en av drivkrafterna. Det stora sociala patoset en annan. Han är totalt orädd och gillar konflikter. Kyrkan vill han göra folkligare. - Det ska lukta lite fylla i kyrkan, säger han på skorrande skånska.
Religion, kärlek och politik kan svinga människor till paradiset, säger biskop Martin Lind. Det kan ge den starkaste bekräftelse. Men det kan också pressa ner människor i dyn och fullständigt krossa dem. FOTO: JANNE FORSBY
Foto:
- Vi ska ha bröd och vin i gudstjänsten. Och det ska vara liv och rörelse i kyrkan i samband med nattvarden. Det ska vara processioner och tända ljus. Bort med föreläsningssalen, där det är så knäpptyst att man är livrädd för att magen ska börja kurra.
När Martin Lind var domprost i Uppsala blev det ett fasligt liv när han införde daglig mässa och nattvard i varje gudstjänst. Det var ilskna insändare i tidningen varje dag.
- Det gick så långt att min fru förvånat sa "i dag är du inte i tidningen Martin" om det inte var någon insändare.
<b>"Ingen ska ligga på knä"</b>
Men den nya ordningen lockade nya kyrkobesökare.
- Det kom tredubbelt så många besökare som tidigare och församlingen föryngrades radikalt. Nattvarden är ju familjevänlig.
Martin Linds egna barn förklarade att "är det torrt, kommer vi inte".
Han visar det nya altaret i Linköpings Domkyrka, där människor står upp och får nattvarden.
- Jag vill inte att någon ska ligga på knä. Det ska inte vara någon exklusivitet i själva nattvarden. Då blir det genast en skillnad, de som faller på knä och de som sitter kvar i bänkarna. Jag vill ha liv och rörelse. I mina gudstjänster är det alltid ett tjugotal människor inblandade som rör sig i kyrkan. Unga och gamla, män och kvinnor, handikappade. Ingen ska se vilka som går fram och vilka som sitter kvar i bänkarna. Det ska vara lite kontinentalt, festligt och folkligt.
Altaret är nerflyttat i kyrkan.
- Förut stod prästen långt fram i högkoret med ryggen mot besökarna. Nu står han, eller hon, mitt i kyrkan med ansiktet mot besökarna istället.
<b>Värnar om de svaga</b>
Martin Lind talar med verklig lidelse (inget annat ord passar) om de svaga och utsatta i samhället.
- De som sitter i väntrummet eller har placerats i garderoben av samhället.
Han har tagit stark ställning för homosexuella, han kämpar mot dödsstraff och det var han som förra året höll den första stora försoningsgudstjänsten med Romerna.
Hans sociala engagemang fick honom också att ta med familjen till Indien, där han jobbade som lärare på ett seminarium för blivande indiska präster.
- Det var tre härliga år. Jag älskar det landet och brukar säga att jag har Indien under huden. Det är ett fullständigt apart land. Allt är annorlunda. Arkitekturen, musiken, kläderna, maten, allt. Människorna är helt underbara och jag fick många goda vänner.
Han berättar en episod från Indien, där det framgår att han hade egen chaufför. Något han tycker är väldigt genant, det märks tydligt.
- Men så var bestämmelserna från Svenska kyrkans mission. Jag fick helt enkelt inte köra bil själv. Det är fullständigt omöjligt att köra i Indien. Kör man över en höna blir det upplopp. Det i sin tur beror på att folk är så fattiga. Om en höna bryter benet, opererar man henne. De är så beroende av äggen hon värper.
<b>Indiskt adoptivbarn</b>
När familjen lämnade Indien hade den utökats med ytterligare en medlem. Tre barn hade blivit fyra.
- Redan innan vi åkte hade vi bestämt att vi gärna ville adoptera ett barn från Indien. Det gjordes en fosterhemsutredning på oss och det visade sig att vi var lämpliga att adoptera ett eller två barn. Väl på plats hade vi alla chanser att gå före kön. Men det ville vi absolut inte göra. Mycket beroende på att min fru arbetade på ett barnhem och fick kontakt med familjerna som väntade på att få adoptera barn, många var barnlösa. Vi hade ju barn.
Men en dag stod hon där. Kvinnan som ville hitta ett svenskt prästhem åt sin tvåårige son. Hennes bror hade arrangerat ett äktenskap för henne och sonen var ett handikapp.
<b>"Komplicerad apparat"</b>
- Så fort vi såg honom var det klart. Men sedan återstod en lång och komplicerad apparat, där det krävdes all min uthållighet, iver och energi. Jag satt utanför dörrar och väntade. Indien är ju ett korrupt samhälle, där man mutar sig fram. Och jag visste att om jag lämnade fram en hundralapp hade jag sluppit sitta och vänta. Men jag ville kunna se min son i ögonen och säga "jag har inte betalat ett öre för dig. Jag har inte köpt dig".
<b>Rekordung präst</b>
Martin Linds sociala engagemang är ett arv från föräldrahemmet.
- Min far var präst i Malmö och både han och mamma hade en stor social lidelse. Jag var väldigt glad för det som hände i mitt hem.
Någon stor tonårsrevolt blev det inte.
- Under puberteten hade jag tankar på att jobba internationellt. Men prästkallelsen låg latent. Jag visste egentligen redan vid tio års ålder att jag skulle bli präst.
Han prästvigdes rekordung, bara 22 år. Och doktorerade nästan direkt efter.
- Jag hade en obändlig lust och iver att läsa. Och jag var energisk och uthållig.
Energin räckte till andra saker än studier. Han blev tidigt ordförande för Kristna gymnasister, dit han skaffade nya medlemmar med rask takt. Därefter blev han ordförande för Kristna Studentrörelsen.
- Jag kom in i 68-rörelsen och fick så småningom uppdrag inom Broderskapsrörelsen.
Under många år var Martin Lind aktiv socialdemokrat, men i dag har han ingen partibok.
Sin doktorsavhandling skrev han om kristendomen och nazismen.
- Det är viktigt att komma ihåg att de som var för nazismen inte var några dumhuvuden. Istället var det belästa professorer och akademiker som förde långa teoretiska resonemang för Hitlers idéer. De kunde till och med argumentera med bibeltexter för denna djävulska lära.
<b>Ingen ville ha jobbet</b>
Efter sin doktorsexamen var Martin Lind lärare på universitetet i Lund under flera år. Ändå fram till Indienäventyret 1978.
- När vi kom tillbaka från Indien sökte jag en tjänst som ingen annan ville ha. Nämligen som kyrkoherde i Kävlinge. Ingen förstod hur jag kunde flytta från fina Lund till röda Kävlinge. Där bodde ju bara slakteriarbetare. Inga akademiker ville bo där. Lärarna på skolan pendlade från Lund. Men vi stortrivdes verkligen i Kävlinge.
Efter att ha vikarierat för KG Hammar som rektor för pastoralinstitutet, kände Martin Lind att det var dags att prova något nytt. Det blev domprosttjänsten i Uppsala.
1995 blev han biskop i Linköpings stift. Han bor i vackra Biskopsgården bredvid Domkyrkan och saknar hustrun Hilda som är kvar i Uppsala.
- Hon är direktor för Svenska kyrkans mission och har många nationella uppdrag. Och det är mitt problem. Det finns inte samma möjligheter för henne här i Linköping. Så hon veckopendlar och är här fredag till måndag. Det går, men är inte roligt och inget jag vill rekommendera.
<b>Många ger upp för lätt</b>
I 30 år har de varit gifta. Och när Martin Lind talar om sin hustru är det med stor respekt och kärlek.
- Hilda är en stark kvinna som vet vad hon vill. Vi har haft många konflikter under åren. Ingen av oss är konflikträdd. Men det är genom konflikterna vi växer som människor och växer i gemenskapen med den vi älskar.
Martin Lind tycker att många ger upp för lätt idag och skiljer sig.
- Synen på konflikter har blivit kommersialiserad. Vi ser kärleken och äktenskap som en vara som kan bytas ut. Så fort vi blir ovänner tror vi det är förkylt, istället för att tillsammans arbeta oss igenom konflikten. Men visst finns det konflikter som är oöverstigliga.
Det har dock inte konflikterna med Hilda varit.
- Jag har gjort saker jag ångrar. Men det finns två saker i livet jag aldrig har ångrat. Det ena är att jag blev präst och det andra är att jag gifte mig med Hilda.
Så jobbar vi med nyheter