Motala-tjejen Maria Bard älskar sitt Norrköping
Hon drömde om att bli tandläkare men betygen räckte inte till. Istället blev nyfikenheten på människorna och tron på deras inneboende kraft det som har präglat Maria Bards liv. När nu dottern har lämnat boet har hon mer tid än någonsin, för musiken och poweryogan. - Jag försöker att bli min allra bästa vän.
Foto:
Efter kollektivtiden på Omberg, valde Maria att utbilda sig till kyrkomusiker på en folkhögskola. Hon tänkte bli kantor men det blev istället arbete på en flyktingförläggning, på Stadsmissionen i Linköping och som församlingsassistent i en församling utanför Motala. Här gifte hon sig och fick en dotter. När dottern var tre år blev det skilsmässa. - Jag ställde mig frågan vad jag ville med mitt liv och kom fram till att jag ville jobba i kyrkan men samtidigt dra nytta av min mentalskötarutbildning. Så Maria och den då fyraåriga dottern bröt upp och flyttade till Uppsala. Här genomgick Maria den ettåriga utbildningen till diakon vid Samariterhemmet. - Året i Uppsala var en av de lyckligaste perioderna i mitt liv. Jag hyrde en lägenhet av en god vän och min dotter gick på en jättebra dagis. Maria har varit ensamförälder sedan skilsmässan och det har inte funnits någon närvarande pappa i deras liv. Det har varit tufft men inte omöjligt. Lösningen är att våga be om hjälp konstaterar Maria. - Jag har lärt mig att be om hjälp. Dessutom tror jag att man måste försöka träffa nya vänner. För tillsammans kan man hjälpas åt. Men hjälpen kommer inte till en. Man måste våga fråga. Illusionerna förstör
Som skild och ensamstående mamma i kyrkans värld, har Maria aldrig upplevt att hennes liv har ifrågasatts. Det är inte kyrkan som kräver lyckliga människor. Snarare är det illusionerna om tvåsamheten som förstör för människor tror Maria. Sångerskan Joni Mitchell är en av hennes inspirationskällor och den som har sagt detta kloka. - Dessutom är det en ynnest att få vara mamma. Min dotter har lärt mig mycket om mig själv. Nu är dottern utflugen och står på egna ben. I lägenheten har Maria rivit väggen till rummet där dottern tidigare bodde och släppt in ljuset. Skrattande berättar Maria att hon numera ser på vilka teveprogram som hon själv vill, pratar i telefonen så länge som hon har lust och lyssnar på sin musik. I september 1993 vigdes Maria till diakon i Linköpings domkyrka. Det blev arbete i en församling i samma stad, där inriktningen låg på barn och ungdom. När hon fick tips av en vän om att det fanns en ledig tjänst som diakon i Sankt Johannes, så sökte hon den. - Jag började att närma mig 40 år och kände att jag behövde komma vidare. Men Norrköping var för mig bara en prick på kartan och en plats som jag hade åkt förbi med bilen. Ingen underhållningskyrka
Att komma till Sankt Johannes blev som hon hade hoppats. Här vågar man testa saker och ingen säger "det har vi gjort förut". - Det är bra folk här, både ideella och anställda, som jobbar dynamiskt. Mycket handling och mindre prat utmärker församlingen, eller som Maria själv uttrycker det, här är det "make someting happen" som gäller. Marias vision är att församlingen ska bli ännu bättre på att ta tillvara på människors egna erfarenheter och bli mindre av underhållningskyrka. Hemifrån fick hon med sig kärleken till musiken. Nu har hon också tiden att komponera eget material. Maria har prövat att sätta musik till en släktings texter. Det har blivit mogna sånger, med influenser av folksång, jazz och blues. I augusti ges en större publik möjlighet att lyssna till hennes musik i Sankt Johannes vid Musik som berör. - Musiken är jätteviktig för mig. Den håller mitt känsloliv intakt. Livet - den stora möjligheten
Efter en olycka på Essingeleden i Stockholm, då Maria blev påkörd i sin bil har även poweryogan blivit viktig. Den håller hennes whiplashskada i schack. Två gånger i veckan tränar hon denna fysiska yoga. Maria har kommit till en punkt i sitt liv, när hon njuter av tillvaron och inte känner något behov av att hasta vidare. Möjligheterna finns här och nu och det är hon själv som måste fixa sitt eget liv. Hon jobbar med att bli sin egen bästa vän. - Jag är ett barn av generation och ambition, som har haft turen att få komma till Norrköping och få ett spännande jobb. Nu är det tid att få balans mellan arbete och fritid. Livet är ju min stora möjlighet.
Yrke: Diakon i Sankt Johannes församling Ålder: 48 år Familj: En 19-årig dotter och en stor familj. Intressen: Musik, resor, poweryoga och att köra bil Dold talang: Har spetskompetens, kan knyppla Favoritmaträtt: Något ur det italienska köket Det bästa med Norrköping: Här finns det möjligheter och många kreativa personer. Det är lätt att få kontakt med människor. Jag gillar "vi kan tänket" som finns här numera. Stan har fått bättre självförtroende under de tio år som jag har jobbat här.
Så jobbar vi med nyheter