Möt Symfoniorkesterns nya konsertmästare
Med passion, glöd och inlevelse träder hon varannan vecka in på De Geerhallens scen. Är det inte fiolen hon har i handen så kanske det är salsa som står på tur. Claudia Bonfiglioli är Norrköpings Symfoniorkesters nya konsertmästare. - En otrolig kick när det är mycket publik, säger hon.
Vissa scener är sköna, andra obekväma eller till och med nästan skräckinjagande. Men på De Geerhallens scen trivs Claudia Bonfiglioli. "Den är snygg och skön. Det är en otrolig kick när det är mycket publik, då är det riktigt kul." FOTO: NICLAS SANDBERG
Foto:
Direkt efter sina studier, först vid musikhögskolan i Göteborg och sedan diplomstudier på Musikhögskolan i Stockholm, bar det av till Gävle och två års arbete som konsertmästare. Och i höst gick hon på tjänsten som förste konsertmästare i Norrköpings Symfoniorkester. Det är här vi möter henne och hunden Kasper, en guldgul golden retrievervalp.
- Det har alltid varit min dröm att ha hund. Som liten skrev jag brev som jag lade på mina föräldrars huvudkudde, säger hon och ler men förklarar att det tillsammans med det
nya jobbet kan bli lite övermäktigt.
- Det är ju så mycket jobb med en hund, som att ha ett barn, skrattar hon och berättar om alla skor som måste flyttas från marknivå.
Gnolar på klassisk musik
I ett år har hon provspelat och valdes av första stämman inför hösten.
- Det är jättekul, passar mig för det är hela tiden en utmaning. Det finns ingen tid att luta sig tillbaka, förklarar hon och tittar ut över Norrköping. I varje paus gnolar hon på något klassiskt stycke.
Musikhögskolan
Claudia Bonfiglioli är äldst av tre syskon och började spela fiol när hon var sju år.
- Jag tyckte att det var så kul, övade hela tiden så att jag låg ett eller två stycken före i boken, berättar hon.
Sedan rullade det på nästan av sig själv. Efter grundskolan hoppade hon över gymnasiet och började på Musikhögskolan i Göteborg.
Annat perspektiv
- Där fick jag ett helt annat perspektiv. Jag insåg att jag inte var bra på det sättet jag trodde.
Bara 16 år bland vuxna studenter hade Claudia svårt att ta det seriöst. Hon studerade i tre år men som 18-åring beslutade hon sig för att helt sluta spela fiol.
- Jag insåg att jag själv aldrig riktigt valt att spela. Visst hade det gått bra men det var aldrig ett riktigt medvetet val, konstaterar hon.
I ett halvår rörde hon inte sitt instrument. Men till slut började hon sakna fiolen och den känslan var ny.
- När jag lyssnade på musik var det så att jag kunde grina. Jag kände att det var vad jag ville göra och återupptog mina studier, berättar hon.
Det valet har hon aldrig ångrat, men inte heller att hon gjorde ett uppehåll.
- Efter det uppstod verkligen min kärlek till musiken och min fiol. Om jag inte hade slutat så hade jag nog inte varit lika bra som jag är idag. När jag började spela tyckte jag att det var så roligt och då blir det inte jobbigt att öva flera timmar varje dag.
Inte bara klassiskt
Fiolen har en stor del i hennes liv, men det är inte bara musik som gäller och framför allt inte bara klassisk musik.
- Jag gillar nog att lyssna på det mesta utom heavy metal, dansband och liknande. Det går i perioder beroende på vilket humör jag är på. Ibland kan jag bli riktigt insnöad på något klassiskt stycke och lyssnar inte på något annat. Jag skulle inte heller vilja spela något annat än klassisk musik, det är så otroligt roligt, förklarar hon.
Sala är en favorit
En annan favorit är att dansa salsa. Som liten dansade hon balett för sin mamma som är danslärare.
Men det var inte lika kul. Kärleken till salsan har däremot kommit för att stanna. Och visst går det att finna en gemensam nämnare för hennes intresse och yrke.
Båda kräver de en passion, glöd och inlevelse som är så vacker att skåda, och gör det lilla extra som inte alla har.
Så jobbar vi med nyheter