Stjernkvists motto i politiken är att ”Gladast vinner”. Och nog blev det en glad kväll på Arbis.
Inom den borgerliga alliansen i Sverige är det nog däremot lite si och så med glädjen just nu. I fredags kom en ny opinionsundersökning som visade att oppositionen leder med sexton procent. Många i det borgerliga lägret hade nog hoppats på att förra månadens svaga uppgång för alliansen skulle fortsätta även i april. Regeringen har ju på många sätt haft en bra månad.
Fredrik Reinfeldts resa till Kina fick bra press, nya skattesänkningar har annonserats, försäljningen av Vin & Sprit gav en rekordintäkt till staten och gymnasieskolans nya yrkesinriktning har rönt i huvudsak positiv uppmärksamhet.
Men icke sa Nicke. Det vill sig inte för alliansen i opinionen.
De opinionsundersökta väljarna valde att öka sitt stöd för socialdemokraterna. Mona Sahlin och hennes kamrater sopar hem nästan halva valmanskåren.
Om två år är det bara en sommar och några veckors intensiv valrörelse kvar till riksdagsvalet. Finns det verkligen något som alliansen kan göra för att beveka väljarna fram tills dess?
Och vad betyder opinionsläget för den socialdemokratiska oppositionspolitiken?
Den borgerliga regeringen kommer givetvis inte att ge upp sina förhoppningar om att bli omvald. Men fortsätter opinionsläget att vara ungefär lika dåligt som vad det är nu, så kommer man förstås till en punkt – om något år eller så – där inte ens den mest obotliga optimisten bland de borgerliga, kan väja för tanken att det är kört.
Vad händer när insikten sjunker in om att även denna borgerliga regering kommer att bli en parentes i den socialdemokratiska hegemonin? Det är inte otänkbart att något eller några av alliansens småpartier i ett sådant läge börjar fundera på det politiska livet efter valet. I politikens värld är det mesta möjligt. Det avgörande och grundläggande ansvaret för valda politiker är att forma fungerande majoriteter i de parlament där de väljs in. Att sitta och sura fyra år i en valtorskande allians är inget givet förstahandsalternativ för ansvariga politiker. Mellan många av partierna finns heller inte så stora skillnader att de omöjliggör samarbete i olika former och kombinationer.
Den socialdemokratiske riksdagsmannen Leif Pagrotsky skrev nyligen en intressant krönika i Göteborgsposten. Pagrotsky uppmanade partierna att våga tänka utanför blockgränserna. Bildandet av alliansen riskerar att cementera blocktänkandet i politiken. Genom att formera ett sammanhållet borgerligt block hoppades naturligtvis de borgerliga strategerna att uppmärksamheten skulle riktas mot den bristande samarbetsförmågan bland oppositionspartierna. Avsikten var att vrida regeringsduglighetens vapen ur socialdemokraternas händer. Hittills har strategin inte fungerat. Men vi befinner oss för all del ännu ett par år från nästa riksdagsval. Regeringsfrågan slumrar långt bak i väljarnas politiska medvetande. Pagrotskys råd till sitt eget parti är att inte låsa in sig i ett eget block med dagens två övriga oppositionspartier. Och möjligen är det tänkbart att Mona Sahlin kan driva valrörelse utan att ge entydiga och klara besked om hur hennes regeringsalternativ ska formeras. Den gamla formeln ”vi söker mandat för en socialdemokratisk regering” kan behöva modifieras till något i stil med ”vi söker mandat för en regering där socialdemokratisk politik har största möjliga inflytande”. Valresultatet får sedan bilda grund för regeringsförhandlingar mellan olika partier. Pagrotskys förhoppning är att s ska ha flera olika alternativ att bilda en regeringsduglig majoritet.
Miljöpartiet satsar hårt på att få till en uppgörelse om regeringssamverkan med s. Det är förmodligen rätt tänkt av mp. De är ett litet parti och de behöver göra vad de kan för att skaffa sig direkt inflytande på regeringspolitiken. Miljöpartiet har onekligen en speciell position i riksdagen. I ett antal frågor – arbetskraftsinvandring, friskolor, arbetsrätt – har de gjort upp med de borgerliga partierna. Mp signalerar därmed att om s skulle vända dem ryggen så är det inte helt uteslutet att de i stället går till alliansen. Miljöpartiet har också möjligheten att fungera som ett slags brygga mellan s och något av allianspartierna i en kommande regering. Det finns således många uppslag till hur den kommande regeringen kan sättas samman. Det bör glädja Mona Sahlin. Även miljöpartiet bör kunna dra på smilbanden när de begrundar den politiska framtiden.
Jag vill inte på något sätt förespegla läsarna om att något i denna Söndagskrönika gör anspråk på att vara ”sanningar”. Men jag kan inte förneka att ett tillfredsställt småleende leker på mina läppar när jag tänker på ett antal av de möjliga regeringskoalitioner som kan tänkas dyka upp efter nästa riksdagsval.