Mona leder både kyrkan och vänstern
Inte nog med att Mona Olsson är ordförande i kyrkorådet i S:t Johannes församling. Hon är också ordförande för vänsterpartiet i Norrköping.- För mig, säger hon, är det så självklart att det överallt handlar om samma värdegrund.Både Bibeln och Marx visar vägen för henne. Men det väsentliga är vad man gör.
De ständiga samtalen med Gud ger Mona Olsson skjuts i det dagliga arbetet. Och då inte bara i det kyrkliga, utan lika mycket i det politiska (för vänsterpartiet) och det fackliga (SIF). Foto: Titti Olovsson
Foto: Fotograf saknas!
49 år, aktiv har hon väl alltid varit. Men på senare år bara ännu mer engagerad, och nu sedan några månader ordförande för både vänsterpartiet och kyrkorådet.
- För några år sedan tänkte jag över saken. När nu barnen (de tre) inte längre håller mamma i handen, skulle jag då försöka göra en insats till? Jag kom fram till, att det skulle jag.
En vänstersväng
Nu fyller kyrkan, partiet, facket hennes tid. Det kristna arvet har hon med sig hemifrån:
- Sedan utvecklades det under tonåren, och så tog det en vänstersväng.
Norrköpingstjej är hon, född 1957 i det gamla Fredriksdal (Frisko, säger hon) som då ännu fanns kvar. Har sedan flyttat runt en del, men bor sedan 17 år på Ljura.
I tolvårsåldern engagerade hon sig i frikyrkan Helgelseförbundet, "i ett ruckel i Kneippen". Där blev hon snart ungdomsledare och sångledare för strängmusiken.
I den vevan utvecklades den barnatro, som hon väl alltid burit med sig, till en mer medveten kristen tro.
- Den har jag haft sedan dess. Och den bär.
Gud varje dag
Hon talar, säger hon, med Gud varje dag. Bönen är som ett ständigt pågående samtal.
- Bönen är ett sätt att uttala, vad man vill ha hjälp med. Man uttrycker, vilka problemen är. När man gjort det, då är man också på väg att lösa dem. Bönen hjälper en att sätta sig i rörelse.
Tron, den hade hon. Och politiskt aktiv, det blev hon år 1973. Av en mycket tydlig orsak.
- Militärkuppen i Chile, den 11 september 1973. Det var droppen. Då insåg jag att man inte bara kunde prata längre, man måste också göra något. Då gick jag med i SSU.
Under gymnasietiden på De Geer var hon med i ett utvecklande kamratgäng. De hade helt olika åskådningar; någon var centerpartist, en annan kpml(r)-are. De diskuterade politik och livsfrågor, besökte varandras möten.
Så förde då Monas politiska väg vänsterut. Che Guevara fanns med på ett hörn, han lärde analfabeter i Sydamerika att läsa. Men hennes främsta föredömen var kristna vänstermänniskor. Desmond Tutu i Sydafrika, den brasilianske biskopen Helder Camara.
- Han sa bland annat, att när jag ger de fattiga mat då kallar de mig för helgon. Men när jag ställer frågan varför de inte har mat, då kallar de mig för kommunist. De orden gjorde mycket starkt lintryck på mig.
1970-tal var det alltså. Mona var aktiv i kyrkan, aktiv i SSU. Men SSU lämnade hon.
- Det fanns för mycket mulligt mansgriseri där. När de skulle diskutera viktiga frågor kunde de skicka ut oss tjejer för att handla kaffebröd.
Men kvar hos socialdemokraterna blev hon, alltmedan hon efter gymnasiet också kom ut i arbetslivet. Som kontorist först på Eco-Tapeter, sedan Norrköpings kommun.
År 1987 sökte hon så ett jobb som telefonist på Televerket, där hon sedan också stannat - ja, Eniro som det numera omvandlats till. Det är alltså där, som hon är fackordförande.
Efter det att hon flyttat till Ljura tog det kyrkliga engagemanget ny fart, och nu i Svenska kyrkan. Det var S:t Johannes, kyrkan som hon hade så skön utsikt mot hemifrån, som lockade henne.
- Med sina flyglar tyckte jag den såg ut som en öppen famn. Dit ville jag gå, och sedan kände jag mig genast så välkommen där.
I Ljura drogs hon också med i den socialdemokratiska stadsdelsföreningen, var snart nog dess ordförande. Men efter några år lämnade hon det partiet.
- Högervridningen under Göran Persson, den var mer än jag stod ut med. Det gällde inrikespolitiken men också det utrikes, Mellanöstern och andra viktiga frågor.
- Och när Göran Persson dunkade Fredrik Reinfeldt i ryggen i tv, då hade det gått för långt. Jag skrev ett brev och förklarade mitt utträde.
- Då gick jag till vänsterpartiet. Det var år 2004, och mitt första möte där var som att komma hem.
Hon har ju heller, säger hon, inga som helst kopplingar till det gamla, till allt det där med kommunistländerna.
- Det som jag nog tyckte var särskilt bra, det var deras utrikespolitik. Sådant har jag alltid varit engagerad i. Mellanöstern är en stark fråga för mig, och så var det Irak och även andra frågor.
Nu förenar hon vänsterpolitik och kristet arbete, och i detta finns inte ens det allra minsta problem för henne. Värdegrunden är densamma, för Mona är det så fullständigt självklart att hon arbetar för samma saker i S:t Johannes som hon gör i vänsterpartiet.
Social profil
Ordförande i kyrkorådet är hon alltså. Ansvarar för pilgrimsvandringar, är kyrkvärd, deltar i besöksgrupper samt gör en massa annat.
- I S:t Johannes har vi en så tung social profil. Här arbetar man inte bara med människors ekonomiska utsatthet, utan också med den ensamhet som det finns så mycket av.
- Både kyrkan och partiet ägnar mycket tid åt att mildra effekterna av det, som det borgerliga styret nu genomför. A-kassan, vuxenutbildningen och allt det där. Jag tror, att många väljare lät sig luras. Nu visar de borgerliga, vilken politik som de verkligen har.
Handlingen, vad man gör, är som sagt det verkligt viktiga för henne. Att hjälpa utsatta människor, det är vad både det kyrkliga och det politiska arbetet går ut på.
Men naturligtvis läser hon Bibeln, och nog har hon läst Marx och en massa annat också, för den delen. Hon tar verkligen inte avstånd från teoretiska diskussioner, de behövs också. Men de får inte bli huvudsaken. Hon slutade i (det centrala) kyrkomötet, när hon märkte att hon där befann sig alltför långt från människors vardag.
- Jag har aktat mig för att intellektualisera alltför mycket. Man får inte bara prata, inte bara citera Bibeln.
Semesterdag
Den här dagen ska hon sedan ut till Marmorbruket, i sin egenskap av miljövärnare i församlingen. Sedan åter till församlingshemmet, för fler kyrkliga angelägenheter.
Mitt i intervjun ringer 17-årige sonen. Mona berättar om vad hon har för sig idag, och tydligen blir han då lite bekymrad.
- Nej, jag har semester idag, hör vi då henne förklara.
Och får då tydligen ytterligare någon lite orolig fråga. För hon svarar:
- Nej, nej, det är gammal semester som jag tar ut. Jag har all sommarsemestern kvar, du behöver inte vara orolig för det.
17-åringen bor alltjämt hemma, medan de båda andra barnen är utflugna.
Ingen stress här
Hur mycket som helst att göra har hon, Mona Olsson. Men är, som man snart märker, inte det minsta stressad. "Nej, det finns ju ingen anledning till det". Där många andra väl skulle gå upp i limningen verkar hon ha som ett medfött lugn.
Gudstron hjälper henne ju också. Den bär henne inte bara i det kyrkliga, utan lika mycket i det fackliga och politiska arbetet.
- Jag har en grundtrygghet. För mig handlar religionen inte om riter och ritualer.
- Utan om Gud som ständigt närvarande, jag talar med honom hela dagarna, säger Mona.
Så jobbar vi med nyheter