Hattar i filt, hattar av strå, hattar i bananfiber, baskrar, kepsar och coaffer. I Ann-Maris butik finns hattar och huvudprydnader av alla dess slag, alla sydda på symaskinen som hon köpte 1973 när hon tog över butiken.
- Jag började här som springflicka när jag var 14 år. Det är den enda gången jag besökt arbetsförmedlingen. När jag slutade nian fick jag lära mig yrket av modisterna som arbetade i butiken och sen dess har jag blivit kvar. Och när den förra ägaren slutade fick jag förfrågan om jag ville ta över, säger hon.
Svårt hitta efterträdare
- Jag älskar mitt yrke och tycker det är kul att komma till jobbet varje gång jag går in genom dörren. Det vore tråkigt om butiken försvinner med mig så nu söker jag med ljus och lykta efter någon som kan ta över.
Redan förra hösten satte Ann-Mari ut en annons på butiken. För trots kärleken till jobbet känner hon att det vid 70 års ålder är dags att låta någon annan ta vid. Men att hitta en efterträdare har inte varit det lättaste.
- Det finns inte många modister idag men jag hoppas att det finns någon kvar som brinner för det här lika mycket som jag. En del har hört av sig och visat lite intresse men det behöver vara någon som kan yrket lite grann. Sen kan jag fungera som en slags mentor ett tag.
Mycket har hänt sedan Ann-Mari började 1954. De fina överklassdamerna som kom till butiken för att prova hattar i flera timmar är ett minne blott och Ann-Mari får hela tiden försöka hänga med i modet.
- Man kan inte påstå att folk nu för tiden går runt och är lika välklädda som förr men hade det inte varit modernt med hatt hade jag inte kunnat leva på det här.
Herrhattar
- Sista åren har jag satsat en del på herrhattar. Förr skulle männen vara stiliga med lång ytterrock men nu kan det vara snyggt med jacka och hatt. Och tjejer behöver inte vara uppklädda till tänderna utan det är viktigare att hatten passar personligheten. Det kommer in unga tjejer i jeans och jag tänker att de nog inte tänkt ha hatten till de kläderna de har på sig. Men när de tar på sig den är det riktigt snyggt. Den mesta av tiden ägnar Ann-Marie i sin hattverkstad ett kliv över tröskeln in i rummet innanför butiken. Där klipper hon ut, formar, pressar, och syr. Ingen hatt blir den andra lik och inför varje ny säsong flödar kreativiteten.
- När jag började fick man inte sy med maskin, utan då skulle det vara för hand. Men jag har moderniserat lite. Men bara lite. Symaskinen köpte jag begagnad när jag tog över 1973 och killarna i syaffären tycker inte att jag är klok som har den kvar. Men så länge den funkar får det gå.
- Det blir mycket dragande och slitande i det här yrket. Belöningen är när man gjort en hatt man är riktigt nöjd med, och så kommer det en kund som vill köpa den och den passar alldeles perfekt.