Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Mobbade Vivian fann vägen ut med Guds hjälp

Alltid annorlunda och aldrig accepterad för den hon var. Skoltiden blev ett helvete. Hemma fanns dessutom en sjuk mamma och massor av småsyskon att ömma för.  I dag har de två världarna förenats, den svenska och den syrianska, och livet har blivit bra. Vivian Youssef Gabro fann Gud och sitt värde som människa.  - Det kunde ha blivit ett kriminellt gäng av mig och mina syskon. Det gick så dåligt för några av oss i skolan, säger Vivian.

Tron räddade henne. Den gav henne känslan av att hon var en människa och att hon var älskad av Gud.

Tron räddade henne. Den gav henne känslan av att hon var en människa och att hon var älskad av Gud.

Foto: Titti Olovsson

NORRKÖPING2009-03-02 03:00
Annika Sverker
Radhuset i Klockaretorpet känns så vanligt medan hennes historia är hisnande. Det var mammans sjukdom som förde familjen från Syrien till Norrköping. Här bodde en morbror sedan tidigare. En stroke hade gjort mamman förlamad, sängliggande och ständigt beroende av hjälp. Vivian kom till Sverige och Norrköping, året då hon skulle fylla 12 år. Hon var näst äldst i en syskonskara på sju barn. Hon fick ta ett stort ansvar för flera av småsyskonen och det ansvaret känner hon än i dag. - De känns faktiskt som mina egna barn. Jag är jättestolt över min lillasyster som snart är färdigutbildad socionom. Hon berättar om sina andra syskon och vad de jobbar med. Flera av dem har valt vårdyrken. En syster är barnmorska på Vrinnevisjukhuset. Själv arbetar Vivian som hälsokommunikatör på Flyktingmediciniskt centrum. Länet är hennes arbetsplats. Hon hjälper invandrare att hitta rätt i vårdsverige, genom att informera på arabiska. "Väldigt mycket syrian"
Vem är bättre lämpad än hon? Hon känner utanförskapet och vet hur det är att sakna värdlandets språk. Familjens första tid i Hagelby var förvirrande och fylld av kulturkrockar. - Vi bodde på Grundläggaregatan och jag minns den stora gräsplanen där. Det var så vackert och jag trodde att jag hade kommit till paradiset. Jag såg en olåst cykel som jag lånade men flickan som ägde cykeln blev arg. Trots att vi saknade ett gemensamt språk, så bjöd jag henne på O´boy och kakor hemma hos oss. I skolan kände hon sig utanför från början. - Jag var kortväxt, hade krulligt hår och bar aldrig jeans. Jag hade inget språk, ägde inte de svenska orden och kunde inte säga ifrån. Jag ville det inte heller. Mitt hjärta, mina känslor och tankar fanns på arabiska. Jag var väldigt mycket syrian. På Ektorpsskolan fanns få barn med invandrarbakgrund. Klasskamraterna mobbade och fryste ut Vivian. Inte ens hennes egna föräldrar förstod hur illa det var i skolan. - Jag visste inte vad jag skulle göra men jag led så mycket att jag en dag sparkade in dörren till rektorn. Jag minns också att jag var borta från skolan i långa perioder. Hon fann själv vägen ut. När hon bad Gud om hjälp blev hon frälst. Hon läste bibeln på arabiska. - Jag är uppvuxen i en kristen miljö men det var jag själv som bestämde mig för Jesus. Tron gav mig känslan av att jag var en människa och att jag var accepterad för den jag var. Jag kände kärleken från Gud och den räddade mig. Senare, i nian, skrev Vivian två berättelser om sitt liv. Den ena berättelsen handlade om hennes familj och varför den hade kommit till Sverige. Den andra berättelsen beskrev hennes liv som invandrare. De båda berättelserna lästes upp i skolans aula. - Efteråt kom flera klasskamrater fram till mig och bad om förlåtelse. Jag fick också ett brev från klassen. Det var en upprättelse för mig. Någonstans slutade Vivian också att hata Sverige. Insikten blev tydligare efter resan hem 1992, då familjen bilade tillbaka till Syrien. - Det var viktigt för mig att komma tillbaka. Jag fick se platserna som jag är uppvuxen med och som jag hade burit med mig i bagaget. Men jag kunde inte bo där längre. Jag var en
annan person. Efter grundskolan utbildade sig Vivian till undersköterska. Under utbildningen träffade hon sin man, som hon kände sedan barndomen i Syrien. Den unga familjen bodde några år i Uppsala och fick två pojkar. Tillsammans med sin man startade hon också en resebyrå i Norrköping, som har specialiserat sig på resor till mellanöstern. Men längtan tillbaka till sjukvården och att få jobba med människor fanns hela tiden. Det var när lillpojken drabbades av diabetes som hon insåg att familjen måste ändra på sitt liv och att hon måste jobba mindre. En kompis tipsade henne om jobbet som hälsokommunikatör i arabiska hos landstinget. Vivian blev uppringd av chefen för Flyktingmediciniskt centrum, som undrade om hon var intresserad av tjänsten. Livet har blivit bra, bättre än vad hon trodde, främst för att Vivian har lyckats förena sina båda världar.
Namn: Vivian Youssef Gabro Ålder: 33 år Familj: Man och två pojkar Intressen: Att umgås med familjen, resa till varma länder och att läsa, gärna verklighetsbaserade berättelser, bibeln och kristna böcker Dolda sidor: Jobbar ideellt i kyrkan, som ledare i barngrupper Det bästa med Norrköping: Det är en mysig stad med Strömmen och alla parkerna. Det är nära till skog och vatten och finns mycket att göra för barnfamiljer
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping