I två år har Emma varit medlem i KRIS - Kriminellas revansch i samhället, en organisation som hjälper människor att komma på banan igen efter missbruk och kriminalitet. Hon var runt 18 år när hon åkte fast för ett narkotikabrott, och det var då hennes pappa föreslog KRIS. Emma bestämde sig för att försöka ändra sin livsstil och organisationen var ett stort stöd för henne, både under behandlingstiden och efter. Idag är hon där några gånger i veckan.
- Det fanns alltid något att komma hem till, jag visste att de fanns där för mig till hundra procent. Jag lärde mig att lita på andra och på mig själv.
Allt började när hon flyttade med sin familj när hon var tio år. Emma började på en ny skola där hon inte kände att hon passade in. Hon fick då anpassa sig och kände sig utanför. Likaså i högstadiet hamnade hon i en profilklass där eleverna är väldigt engagerade i skolan, vilket inte var hennes grej. Utanförskapet fortsatte.
- Jag har alltid fått höra att jag inte är bra på matte, exempelvis. Jag har vuxit upp med att jag är stökig och inte klarar skolan.
Hon klarade skolan mycket bra, men ändå inte lika bra som de andra i klassen. Ännu en gång kände hon sig dålig i skolan, trots att hon hade bra betyg.
Att leva upp till fel förväntningar
Redan som liten har Emma varit stökig, bråkat mycket och på så vis fått uppmärksamhet. Visst får man uppmärksamhet av positiva saker också, men det är inte samma slags bekräftelse. Hon kände att hon hade något att leva upp till.
- Folk förväntar sig det av mig. Jag har fått höra "om du fortsätter som du gör kommer du bli kriminell" när jag växte upp. Jag behövde bevisa någonting eftersom de förväntade de sig det av mig.
Emma ställde sig utanför de andra i sin klass och sökte sig till andra vänner, och där började drogerna. Hur kommer det sig att du började?
- Jag kan inte skylla på grupptryck, men jag fick uppmärksamhet. Jag behövde bekräftelse och de såg mig på ett annat sätt. Jag ville vara bäst på att vara värst.
I och med att drogerna blev en större del av hennes liv, började också snatteriet. Till en början var det bara en hobby, men blev sedan hennes inkomst.
- Jag var tvungen att försörja mitt missbruk.
"Det kändes som att komma hem"
I skolan fick Emma prata med en kurator, hon litade på henne och berättade om sina känslor och tankar. Till slut visade det sig att kuratorn hade berättat allt för hennes föräldrar, och i och med det försvann Emmas tillit för psykologer och kuratorer. Lärarna kom och gick, de hade elva olika lärare sammanlagt. Det fanns ingen Emma kunde skapa en djupare kontakt med. Likaså gäller socialen, vid ett tillfälle var Emma beroende av en viss drog. Varje vecka fick hon då komma dit och ta urinprov; det visade negativt för drogen hon var beroende av. Vad de däremot inte brydde sig om var att provet visade positivt för andra droger.
- Varje gång jag testade en ny drog kändes det som att komma hem. Det var det här jag har saknat i alla år.
Emmas föräldrar är inte missbrukare, men hon sköt bort sina föräldrar medvetet eftersom de, som hon själv säger det, inte lät henne vara i fred. När de flyttade från sitt hus fick Emma en egen lägenhet, vilket gjorde att de gled ifrån varandra ännu mer.
- Mina föräldrar har alltid funnits där för mig. Det kunde kännas då som att de inte älskade mig, men det gör de ju. Nu har vi bättre relation än någonsin.
Vännerna Emma hade under denna period har hon idag tagit avstånd från. De tappade kontakten när hon var på behandlingshemmet och sen hördes de inte mer.
- Jag vet att jag inte kan umgås med dem, då kanske jag börjar igen. Det blir en skev gemenskap man har, det är ytlig hur nära man än är. Plockar man bort drogen så finns inget där. Men det är ändå svårt att släppa det.
Ångest
Under en period hade Emma skyddstillsyn och skulle även vara hos KRIS några gånger i veckan. Hon har även haft andra behandlingar men det här var startskottet som gjorde att hon mådde bättre. Eftersom KRIS är en helt drogfri organisation så förekommer inte alkohol eller droger i deras lokaler, det ingår i deras policy.
- Jag fattade att jag var tvungen att sluta med vissa droger, men jag drack fortfarande alkohol. Men jag förstod sen att jag inte kunde fortsätta med det eftersom jag ville ta droger när jag druckit.
KRIS peppade Emma, det var de som hjälpte henne med att komma till en behandling. De såg henne, och hon litade på dem. Det var en trygghet för henne. Hon bodde på ett behandlingshem i åtta månader i Linköping, och när hon kom hem därifrån fanns KRIS där med en efterbehandling. Hur var behandlingen?
- Den var mer fysiskt jobbig än vad jag trodde, men mest psykisk. Väldigt mycket ångest. Jag kände inga känslor - när jag var ledsen var jag sugen, när jag var glad var jag sugen, när jag var hungrig var jag sugen. Behandlingen fokuserade på varför jag gjorde det, inte att jag gjorde det.
"Halvt död"
Idag är hon med i rådet i Unga Kris, det är bland annat hon som bestämmer aktiviteterna de gör tillsammans. Hon ska ta studenten i år och söker nu jobb, hon planerar även att studera i höst så ska hon söka in till högskolan senare. Har du några fler framtidsdrömmar?
- Jag vill öppna en massagestudio, jag har märkt att jag har talang inom det och tycker det är kul. Jag skulle också vilja öppna ett behandlingshem för unga som är på väg in i droger och kriminalitet.
Som det ser ut nu är det svårt att få behandling, man måste i princip vara "halvt död" som Emma själv säger. Därför skulle det vara bra med ett behandlingshem för de som fortfarande har en chans att klara sig undan det riktigt djupa träsket.
Det finns också mycket fördomar kring det här. Att bo i radhus med sina föräldrar skiljer sig från normen. Allt handlar i slutändan om att man är otrygg på något sätt, det behöver inte vara så att man har droger och kriminalitet i släkten eller bland vännerna. Här ser vi klart och tydligt att man inte kan döma någon utifrån förutsättningar eller historia. Det handlar inte om var man bor eller vad man äger.
- Man är inte sin bil, sitt hus eller sitt jobb. Man är sig själv.
KRIS
Marita Grubb sitter i styrelsen i KRIS. Inne i deras lokaler pratar vi med henne om organisationen. Alla som är anställda på KRIS är före detta kriminella och missbrukare som har valt en annan väg.
KRIS är en internationell organisation och har funnits sedan 1997. Då startade det i samband med att före detta fångar hjälpte exempelvis sina syskon som kom ut ur fängelset. 2007 startade även Unga Kris som är till för ungdomar mellan 13-25 år. Det gäller för alla ungdomar, inte bara de som har kriminell bakgrund.
- De har mycket att tillföra av sin stabilitet, sociala nätverk och de är trygga i sin tillvaro. Det blir också som en sporre för dem som är ute på hal is; om jag gör de rätta sakerna kommer det funka för mig med.
KRIS anordnar bland annat ett tillitsläger en gång i halvåret, då har man tillitsövningar och andra aktiviteter. De jobbar med hjärtat och vill nå fram till dem som varit i samma sits om de själva en gång i tiden.
- Vi måste kunna känna av, måste kunna möta upp dem som är längst ner på skalan. Vi pratar samma språk och kan de här sakerna bättre.
KRIS samarbetar med socialkontoret, anstalter och arbetsförmedlingen. De har rätt att ta urinprover och alkotest, allt för att hjälp andra människor till en förändring. De föreläser på anstalter runt om i Sverige, har eftervårdsprogram för de som kommer ut ur fängelset och behandlingshem och fungerar även som kontaktpersoner för de som behöver någon. De är tillgängliga 24 timmar om dygnet.
- Om man är missbrukare är man det dygnet runt, man kan inte vänta till dagen efter och då kanske man tar sig en fylla eller starkare grejer. Efter klockan fem stänger socialen och kontaktpersonen.
Det är svårt att säga vart problemet ligger - varför väljer så många ungdomar den här vägen? Det finns inga rätt eller fel, man kan heller inte skylla på någon.
- Det är inte ungdomarnas fel. Det finns ingen som lyssnar eller ser dem, de vänder sig dit någon lyssnar. En del föräldrar vet inte hur man hanterar olika former av problem.
KRIS hjälper människor som har hamnat snett - de hjälper till som sällskap, vän och stöd. De kan kontakta arbetsförmedlingen för praktik hos deras organisation, har aktiviteter och deras lokaler erbjuder bland annat musikrum och ett café.
- Vi är inte bäst på allt, men bra på mycket.
Emma ångrar inte någonting, att ha ånger för något som redan har hänt kommer inte att kunna hjälpa henne. Däremot skäms hon för vad hon har gjort.
- Jag vill försöka få andra att inte hamna där jag var.
Och med det här reportaget hoppas Folkbladet kunna leda ungdomarna på rätt väg. "Emma" är en stor förebild, ni har precis läst om en av alla tjejer som har lyckats. Det är en lång väg, men ingenting är omöjligt.