Minnena flödade när Hilda kom tillbaka till Chile efter 27 år

Vi träffar Hilda hemma i lägenheten på Albrektsvägen. Nöjd med att vara åter i svenska vardagen, men också uppfylld av resan till ursprunget - mötena med släkten, med det vackra chilenska landskapet. Och så många minnen det visade sig vara, som väntade på henne där.
Den chilenska bakgrunden har annars inte varit något, som Hilda reflekterat över. Visst kunde hon minnas ett och annat från Tocopilla - lite grann av hemmet, vissa rum där. Gatan utanför, nån park mittemot, ett badställe dit de brukade åka... Men någon egentlig betydelse för henne hade det inte.
Hela omställningen, från Chile till Sverige, har ju också varit såpass oproblematisk för henne. Den långa resan minns hon som enbart spännande och kul. I Norrköping väntade pappa, som hon längtade så intensivt efter.

Lyckligt framme
Till slut var hon då också där, så lycklig i pappas famn! Än idag minns Hilda hur han, som vanligt, hade sin peineta i skjortfickan och att hon då frågade, vad det där kallades på svenska. Jo, fick hon veta, det var en "kam". Och detta var då Hildas första svenska ord.
Efter några månader intervjuades familjen i Folkbladet, den 30 juli 1977, Hilda har tidningen kvar. På bilden går de nerför en Norrköpingsgata - pappa Leonel, 47, mamma Hilda, 45, Marcela, 21, Roberto, 18 och så sladdbarnet Hilda, som på den tiden kallades Paz (La Pazita...) och som då alltså var sex år gammal.
I artikeln läser vi om hur de tillsammans med ett tjugotal andra chilenare bodde på Hotel Casa, i ett av hörnhusen Drottninggatan-Trädgårdsgatan. Där levde chilenarna ganska isolerat, de träffade just inga svenskar.
När de flydde från Tocopilla var det svält där. Flera i familjen hade varit aktiva i Partido Radical, ett av partierna i folkfronten som leddes av president Salvador Allende. Det var denna demokratiskt valda regim, som 1973 störtades i den blodiga militärkuppen.

Kvar i Sverige
I Folkbladet-artikeln sa Leonel Salinas att "Det kommer alltid att finnas en känsla av oro hos oss. Vi kommer inte vara nöjda förrän vi återvänt till ett fritt Chile".
Fast när detta sedan åter blev möjligt, i slutet av 80-talet efter Pinochetregimens fall, då hade tiden haft sin gång. I likhet med så många andra blev även familjen Salinas kvar i Sverige.
Men reste tillbaka på besök gjorde de, alla i familjen. Utom Hilda, som tyckte att hon helt enkelt inte hade tid. Det var fullt upp ändå, tusen järn i elden. Skolgången, gymnasiet, sen lite allt möjligt - servitris, växeltelefonist m fl ströjobb, idéer om flygvärdinna och till slut då lärarutbildning. Idag är Hilda lärarinna på Ektorpsskolan, sambo med Pierre och med treåriga Amanda tillsammans.
- Under lång tid var jag inte så intresserad av Chile. Jag kunde väl gå på fester i chilenska föreningen, men mer än så var det inte. Pappa berättade förstås om vad som hände där, men själv brydde jag mig inte så mycket.
- Jag är nog rätt svensk, det har jag känt hela tiden, säger Hilda.
Roberto, brodern, återkom ofta till drömmen han hade om att de tillsammans skulle åka till Chile och hälsa på. Och så blev detta till slut också av, under en månad nu i december-januari.

Gruvade sig
De reste tillsammans hela familjen - föräldrar, syskon och även broderns svenska hustru och två barn. Däremot fick Amanda oturligt nog influensa och måste stanna hemma med pappa.
Tocopilla är en liten stad i norra Chile, inklämd med sina 20.000 invånare mellan Stilla Havet och Anderna. Känslorna vällde fram inom Hilda. Där fanns ju gatan, där låg ju huset. Sex år gammal var hon då, 33 år nu. Men efter alla dessa år fanns denna barndomsvärld fortfarande kvar.
- Jag grät när jag gick in där, jag grät rätt mycket i Chile, säger Hilda.
- Man går direkt från gatan in i vardagsrummet, utan någon hall, precis som det brukar vara i Chile. Huset var annorlunda än jag kom ihåg det, allt var så mycket mindre därinne. Gatan var heller inte som jag mindes den, till exempel hade jag helt glömt bergen i bakgrunden.
De vaga minnesbilder hon burit med sig stämde helt enkelt inte. Det tog sin lilla tid för Hilda att införliva med tanken, att det faktiskt var så här som det såg ut. Men snart började minnena komma till henne, och när folk sedan berättade olika saker kom ännu mer fram.
På 70-talet var de två familjer som bodde i huset - också farmor, faster, farbror och deras två barn, Hildas kusiner. Idag bor en av kusinerna ensam kvar.
- Han frågade om jag kom ihåg, hur vi lekt affär på bakgården. Och när han sa det, då mindes jag också.
Hilda hade gruvat sig en del inför resan, hon var rädd för sina egna känslor. Skulle hon tycka det var fattigt och fult i Chile, skulle hon känna sig främmande för släkten? Men i stället hänfördes hon av att allt gick så lätt, att det kändes så naturligt.

Hade lovat moster
Faktiskt så var det en och annan i släkten, som först lite förläget undrade om inte La Pazita var med, som hon skulle vara. Men hon var ju med, det var bara det att Hilda inte riktigt var den lilla La Pazita längre.
Och nu fick hon höra berättas om att hon inte alls varit så obekymrad vid avresan 1977, som hon mindes det. Tvärtom hade hon gråtit, och hon hade lovat en moster att hon absolut skulle komma tillbaka när hon hade gift sig.
I Chile var det högsommar. De åkte och badade, promenerade på kvällarna, gick ut och dansade ibland. Den ena långa, härliga släktmiddagen följde på den andra. Varmt var det, hela tiden. Lite fattigare än i Sverige, men inte så farligt ändå. Inte så som Hilda lite grann hade oroat sig för.
- Nej, och samtidigt fanns känslan att folk inte riktigt bekymrade sig. Man räknade med att det skulle ordna sig på något sätt. Man tar en dag i taget, och i varje fall om man är medelklass så klarar man sig precis.

Det skalv till
Känslosamt var det, när de besökte kyrkogården i Tocopilla. Med släktingars gravar, men också ett monument över dem som dödades under militärregimen. Där finns namn på folk, som familjen hade känt. Det var, säger Hilda, en mycket stark upplevelse.
Nyårsaftonen, för chilenarna en större högtid än julen, firades i Tocopilla med massor av släkt i det gamla familjehuset. Plötsligt under kvällen skakade det till i byggnaden. Hilda skrek till av förskräckelse, även brodern blev lite upprörd. Men omgivningen bara skrattade åt dem, ett litet jordskalv var väl ingenting att hetsa upp sig för.
Salinas har mycket släkt i Chile, i Tocopilla likaväl som i huvudstaden Santiago. Svenska levnadsvanor var något, som intresserade dem. Det undrades över, vem som tog hand om Amanda nu när hon var sjuk och inte kunde följa med på resan. Att det, förstås, var pappan som svarade för den saken - ja, det förvånade dem ju lite.
- Jag pratade på en hel del om den svenska jämställdheten, säger Hilda med ett skratt. Det var något annorlunda för dem!
Överhuvud taget verkade folk finna det lite häftigt, att de brutit upp från miljön och bor långt borta i Europa. På sina håll kallades de skämtsamt för "Los Suecos", svenskarna.

Flera slags resa
Hilda visar fotografier och berättar, resan har betytt så mycket för henne. Det har ju varit en resa inte bara i geografin utan också i tiden. Och därtill en resa in i henne själv; in till den egna personlighetens rötter.
- Jag hade varit rädd att känna mig som en främling i Chile. Men det gjorde jag ju inte alls, jag kände att jag hör ju till det chilenska folket också. Och släktingarna, det var ju som om jag hade känt dem hela livet.
- Sedan tyckte jag också, att landskapet var vackert. Jag undervisar i geografi och historia, och för mig var det som att resa genom en kartbok. Sverige är ju också så vackert. Men det här var vackert på ett annat sätt, med så häftiga kontraster.
Men varför var det just nu, som tidpunkten för återresan plötsligt var mogen? Varför nu, och inte förr? Hilda har, visar det s

Information till våra läsare

Minnena flödade när Hilda kom tillbaka till Chile efter 27 år