Mina minnen av EU-kravallerna
Foto:
På kvällen skulle jag gå från Linnégatan på ena sidan av Göteborg och till Gårda i en annan del av staden där mitt hem låg. Överallt stod grupper av kravallutrustad polis utplacerade, stämningen var något obehaglig och jag befann mig i polisstaten Göteborg. På vägen blev jag tilltalad av en polis som undrade om jag varit med och demonstrerat under dagen. En fråga som jag ansåg att jag inte hade någon som helst skyldighet att behöva svara på.
På dagen fick jag således se min arbetsplats bli vandaliserad och på kvällen blev jag tilltalad av frågvisa poliser i kravallutrustning.
<b>Skakade</b>
Vi blev alla skakade och rädda av det som skedde på Avenyn den där fredagen. Vi reagerade genom att bli arga och uppvisa liten eller ingen förståelse för det inträffade. Så här ett år i efterhand har jag haft tid att reflektera över vad som hände de där två dagarna och har förståelse för den frustration som förvandlade ett demonstrationståg till ett skara stenkastande vandaler.
Det som skedde på Avenyn i Göteborg fredagen den 13 juni 2001 var att ilskan kokade över och människors hetsiga temperament samt grava missnöje tog sig ett olyckligt uttryck. På Avenyn fanns visserligen ligister som kommit till Göteborg enbart för att ställa med bråk. På avenyn fanns också personer från radikala vänstergrupper som kanske kastade gatstenar för att de tyckte att kaoset som uppstått i kölvattnet av det politiska toppmötet utgjorde lämpliga förutsättningar och ett tillfälle att starta en kommunistisk världsrevolution.
Merparten av de som kastade gatstenar mot skyltfönster på Anenyn tillhör dock inte dessa kategorier. De flesta var vanligtvis fredliga aktivister eller sansat politiskt engagerade personer som i det spända läget och i frustration tog till gatstenarna som en sista desperat utväg.
På svenska mässan i Göteborg pågick mötet mellan Europas stats- och regeringschefer. Östutvidgning och andra frågor rörande Europeiska unionens framtid diskuterades. Några kvarter längre bort pågick ett annat möte. Det mellan personer ur miljö-, vänster- och antiglobaliseringsrörelser som kommit till Göteborg för att anordna ett alternativt toppmöte. På detta möte argumenterades det för alternativa lösningar för att integrera länderna i Europa och världen. Farhågor uttrycktes för vilka uttryck de negativa effekterna av globaliseringen skulle kunna ta sig.
Innan EU-toppmötet i Göteborg inleddes var tanken att representanterna från gräsrotrörelsen skulle få stå i förbindelse med och kunna framföra sina synpunkter till statsmännen på Svenska mässan. Ambitionen var god. Representanter för regeringen träffade demonstranter dagarna innan. Därefter var det dock något som gick snett.
Polisens aktioner mot skolorna där tillresta demonstranter inkvarterat sig var en del i detta något som gick snett. När polisen omringade och genomförde husrannsakan på de två gymnasieskolorna Schillerska och Hvitfeldtska skapades en frustration och ilskan fick näring. Människor som får ligga i bara underkläder på våt asfalt blir förbannade och rädda.
Jag försvarar absolut inte någons rätt att få kasta gatsten under en demonstration. Däremot argumenterar jag för att man måste fråga sig varför ett pyrande missnöje tar sig uttryck i brutalt våld. Man möter inte avvikande åsikter med kravallutrustad polis. Man bemöter inte argument genom att dela upp en stad i två läger där statsmän håller till i det ena och demonstranter och göterborgare svärande får gå omvägar i det andra.
Den allvarligaste konsekvensen av våldsamheterna i Göteborg den 13 och 14 juni 2001 var inte att jag fick stå och sopa glas en hel eftermiddag innanför skyltfönstren på Systembolaget på Avenyn eller att jag fick stå ut med att grupper av kravallutrustad polis näsvist undrade vad jag hade för mig och vart jag var på väg. Den allvarligaste konsekvensen var att en 19-åring hamnade på sjukhus efter att ha skottskadats av polis.
Så jobbar vi med nyheter