Jag fick lite tid över häromdagen till att filosofera. Tankarna förde mig till nostalgi och till vad som kan vara mitt tidigaste väderminne. Jag var på dagis och plötsligt öppnade sig himlen och små, vita och hårda korn trillade ner. De gjorde ont att få på sig och jag blev ganska rädd. Samtidigt blev jag också fascinerad eftersom jag inte kunde minnas att jag sett något liknande tidigare. När det var över var jag ute och satt på huk på gräset och inspekterade detta mystiska medan det sakta smälte bort. Senare på dagen kom min farmor och kusin och hämtade mig och jag berättade om min dramatiska dag med de hårda kornen. Men min kusin var inte imponerad. Trots att hon är fyra månader yngre än jag, vilket var otroligt viktigt på den tiden, hade hon sett detta förr och visste dessutom vad det hette - hagel. Jag minns att jag blev generad över att bli så exalterad över något som för henne tycktes vara vardagsmat och jag blev också avundsjuk för att inte jag visste. Kan det vara så att denna händelse grundade mitt väderintresse? Kanske har jag känt ett begär att vara bättre på väder än min kusin och därför, undermedvetet, gjort mitt karriärval. Lite väl djupa frågor kanske men spännande att fundera på.
