När Jane närmar sig 67 bestämmer hon sig; livet ska inte bara plana ut, hon vill ha mer kärlek, mer karlar, mer sex. Innan allt är över som det tydligen ska bli vid den tiden. Fine.
En rak annons skrivs en litterär veckotidning, som hon som gammal litteraturlärare kan formulera: Jag vill ha en massa sex med en man jag tycker om innan jag fyller 67.
Väl unt, hon har levt i celibat i 30 år.
Många svar, de läggs i hög, ja, nej, kanske. Väninnorna är förskräckta, varför Jane, varför. En del blir fel, en del blir trevliga bekantskaper, en del blir vänner.
Detta tar stor plats i pjäsen och förstås i Janes liv.
Men där finns en annan historia också. En om den utflippade sonen som hon mist kontakt med. Pappan vars kärlek hon söker utan framgång, mamman som mest förmanar – det var ju 50-tal och farligt för flickor att växa upp. Hemska saker kunde hända! Sa mamma. Men här, bakom sexannonsen, finns ett liv att berätta.
Livet krånglade på många sätt men Jane fick utbildning. Hon engagerade sig tydligen i en massa viktiga projekt. Hon undervisade på fängelse.
Och nu annonserar hon efter sex. Alltså egentligen inte efter kärlek.
Ska vi bli chockerade? Näppeligen. Roade? Jodå, en del möten är lite kul, typerna ofta sådana man kan skratta åt, vissa ålderskrämpor, inte bara på potensplanet. Vissa oneliners slår också. En resonansbotten finns hos 1800-talsförfattaren Trollope som Jane älskar allra mest, den där huvudpersonen äntligen blir fri och vågar ta för sig av livet, utanför hemmet.
Men ibland är det mest sorgset.
Författaren talar själv om sin lycka att ha hittat nya män(niskor) att vara med. En kille är 33 år – mycket passande för henne faktiskt och därmed faller hela ålderssnacket.
Det finns inget att invända utom att det inte angår mig ett dugg att Jane ofta blev glad av de här mötena. Problemet är bland annat att hon själv kittlas av omvärldens reaktion på hennes tilltag. Hon som uppfattas som alldeles respektabel och tydligen ser sig själv så också.
Det blir för privat. Eller är det så att sex utan kärlek eller åtminstone trygghet är något som inte går att avhandla på det här viset. Något är fel för trots allt driv Gunnel Samuelsson uppvisar, men även Willy Boholm, Hans Henriksson, Svens Angleflod, Martin Norén och väninnorna mm. Liselott Lindeborg och Karin Oscarsson (också förfärlig mamma och förfärlig bibliotekarie) så känns berättelsen mer seg än engagerande den här gången.
Scenografin är smakfull och underbyggande, väl fungerande.