Den långa serien "rivningsminnen" från stan har hos många väckt hågkomster från den otroliga slum de vuxit upp i. Eller hört berättas om. Hur kunde folk stå ut i eländet? Människorna befann sig år ut och år in i kyffen utan vatten och avlopp och med dass i dragiga uthus på gården. Under heta somrar, under fruktansvärt kalla vintrar. Två världskrig hindrade åtgärder att förbättra boendet. Det tog över ett halvt sekel att eliminera de miserabla förhållandena i stan.
Men var det ett nödvändigt dröjsmål ända till 1975? Bostadsrättsrörelsen var först ute med att göra något, men efter Hyresbostäders bildande blev den första breda insatsen att bygga Såpkullen. Sedan följde Ljura, Norra och Södra Hageby. De nya bostäderna där räddade många familjer från den efter andra världskriget orörda slummen. Men in på 1960-talet fanns fortfarande många tusen lägenheter utan vatten och avlopp, WC och centralvärme. Samma brist i de flesta kvarteren.
I historiskt perspektiv gick det sedan ganska snabbt att med ett högrationellt byggnadssätt fylla Marielund, kvarteret Porten i Hageby samt Navestad med bostäder av högklassig standard. Det byggdes och hade byggts också utikring, Riks-City och Ektorp, Vilbergen, av Riksbyggen, HSB och privata byggen, men för den stora elementhussatsningen gick Hyresbostäders VD Karl-Erik Anebäck i täten. Han drevs av folks fortsatta lidande i innerstadens utdragna saneringselände. Tillsammans med SKånska Cement startades elementfabriken på Ingelsta för en avgörande insats i bostadsbyggandet. Folk fick moderna hem på ett nytt sätt.
Engagemanget med Skånska Cement blev dock slutet för Anebäcks politiska karriär. Finten att gå förbi BPA - fackföreningarnas byggbolag blev för mycket för arbetarna och de fackliga ledarna. Anebäck ströks från nomineringarna hos socialdemokraterna och han fortsatte sedan enbart som Hyresbostäders VD. Dåligt lönad för lyftet ur bostadsträsket.
Under tiden stans utkanter bebyggdes blev innerstaden allt risigare. Därinne hade i stället utvecklats en huggsexa på mark och fastigheter. Ägandet av fastigheterna i kvarteren var huvudsakligen privat. Det fanns många större och mindre hus i kvarteren och därför många ägare. Den som högg mest i kvarteren var Strömstaden, ett bolag bildat av de privata byggmästarna, i syfte att samla saneringsobjekt och fördela bland varandra.
När Strömstadens agerande blev uppenbart, och innan kommunen upptäckt bolagets stora innehav, satt fortfarande många familjer fast i ett eländigt boende. Under det beskrivna skeendet hann aldrig föras samtal om seriöst saneringsprogram. Hade så skett hade troligen inte bortåt femton kvarter ännu legat helt eller delvis avrivna. Allt skulle kanske inte rivits?
Till sist. Ännu en gång frågan hur kunde folk stå ut i alla dessa år av dåligt boende?
De flesta måste ha haft en enastående vilja att i eländets vanlighet se saker och händelser som ibland skapade viss trivsel. Även i härdar där andra inte kunde se något positivt. En del tolkar det så.