Med rötterna i tre kulturer

Efter 15 år i landet flyter Soghra Bahmanis svenska helt obehindrat. Fast hemma i lägenheten på Sandgatan talar hon och maken persiska, medan barnen svarar på svenska. Och i hennes barndomshem, där var det turkiska som gällde.
Iran är, vilket vi oftast inte tänker alls på, ett mångkulturellt land. Fadern kom från den turkisktalande (stora) minoriteten i iranska Azerbajdzjan, som gränsar till den fd sovjetrepubliken, men numera självständiga staten, med samma namn. Det är samma folk på båda sidor om gränsen, med sin egen variant av turkiska som modersmål.
Soghra är också uppväxt i norra Iran, i hamnstaden Bandar Anzali vid Kaspiska havet. Hon studerade företagsledning på universitet, kompletterade sedan i Teheran med sociologi och började arbeta med samhällsforskning där.

Intresset vaknade
Hon är född 1954, så detta var på 70-talet, då shahens diktatoriska regim ännu satt vid makten. Det var också vid den här tiden, som hennes intresse för samhällsfrågor vaknade.
- Det var de stora klyftorna i samhället, som väckte mig. Sedan var ju många av olika folkslagen förbjudna att utöva sina hemspråk, det inverkade också på mig.
- Många var kritiska, regimen genomförde små reformer för att få folk att vara tysta. En del kritik kunde få förekomma inom universitetens väggar, om den bara inte nådde ut till folk. Men mer var det inte.
I slutet av 70-talet kom så den stora religiösa revolutionen, och efter den en tid då man ännu kunde hoppas på ett bättre samhälle. Soghra och hennes vänner kämpade för demokratiska rättigheter - yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet. Men regimen stelnade ju i hård fundamentalism, och vartefter skärptes också det religiöst betingade tvånget gentemot kvinnorna. Kravet på slöja var bara en del i det hela.

Till Sverige
- I början kunde jag arbeta som förut med forskningen. Men det blev förbjudet för kvinnor att göra fältarbeten, vi fick bara sitta på kontoret. Det blev svårt överallt. Under den här tiden var det många av mina kompisar som försvann. Fängslades, avrättades. Många, säger Soghra.
Därtill kom under 80-talet kriget mot Irak, där med tiden även Teheran bombades. Skyddsrum saknades, i desperation tog man "skydd" under trappor och liknande. Det blev helt enkelt alldeles förfärligt.
Den 15 september 1986 anlände familjen till Sverige - Soghra, maken och de två små barnen; med dottern sex år gammal och sonen tre.
Att det blev Sverige var en ren tillfällighet. Och till en början blev de då inkvarterade på en flyktingförläggning i Överum.
- Där kändes det så lugnt, så tryggt, säger Soghra. Ingen revolution, inget krig, inget av allt detta larm som man haft omkring sig.
- Jag är heller ingen storstadsmänniska, och i Teheran med 12 miljoner invånare var trafiken och oväsendet fruktansvärt. I Överum fanns nästan inga bilar alls, man kunde gå överallt. Närmaste större samhälle var Västervik, som påminde mig om Bandar Anzali. Det var så skönt.
Att det sedan blev Norrköping var också det en ren slump. Men hit flyttade familjen Bahmani i maj månad år 1987.
- Och det har jag aldrig ångrat, säger Soghra.

Och så politiken
32 år gammal var hon vid ankomsten till det nya landet, och visst gick det etablera en ny tillvaro där. Nu arbetar Soghra som socialsekreterare, och så har hon då politiken.
- Jag ville bli politiskt aktiv, men det tog några år. Det var språket, det var ovanan vid systemet där man fick säga vad man ville, och så visste jag ju heller inte vad partierna stod för.
- Ganska snart kände jag, att det var socialdemokraterna jag stod närmast principmässigt, även om inte allt är perfekt där heller. Men man kan vara med, och ändå ha kvar lite oliktänkande.

Ett stort steg
Så hon gick med i s-föreningen Hageby-Smedby, där hon blev mycket väl mottagen och fick vara med och diskutera allt möjligt. Snart valdes hon in i styrelsen, och efter valet 1994 blev hon ersättare i södra kommundelsnämnden, som visade sig vara en utmärkt skola i svensk politik.
Soghra var mycket aktiv och intresserad, men likväl var det ju ett stort steg hon tog efter valet 1998. I kommundelsnämnden hade hon "bara" varit suppleant, nu skulle hon bli ordförande för gymnasienämnden. I och för sig hade hon båda barnen i skolan, var en engagerad förälder och visste en del. Men ändå...
- Jag vågade tacka ja därför att jag hade erfarenheterna från kommundelsnämnden. Nu vet jag också att man kan växa med uppgiften. Så är det, ger man folk chansen så växer de med uppdraget.

Mycket på skolor
Den inställningen har Soghra nu också med sig när hon träffar ungdomar på gymnasierna, hon är mycket ute på skolorna.
- Man måste ta ungdomarna på allvar och förstå, att de resonerar på ett annat sätt än vi vuxna. Jag tycker de är suveräna, ger man dem ansvar tar de det också. Tyvärr gör skolsystemet att de bara får begränsat ansvar.
- Något som slagit mig är att ungdomarna aldrig bara gnäller. Jag träffar många gnälliga vuxna, men inte ungdomar. När de har kritik så har de själva alltid också idéer om vad som kan göras.
- Sedan har de ju sitt sätt att jobba efter, och vi politiker ett annat. Vi vill att de ska komma till nämnden, men det tycker de inte låter så kul. Därför har vi börjat ha nämndsammanträden på skolorna, så att de lättare kan komma till oss. För det är ju för deras skull vi är till, säger Soghra.

På ett annat sätt
Själv var hon 40 år gammal när hon kom med i det kommunala.
Av förklarliga skäl har hon aldrig varit med i SSU, har heller inte en massa politiska år bakom sig. Och, säger hon, det ska heller inte behöva vara nödvändigt. Ska folk bli politiskt aktiva måste systemet börja fungera på ett annat sätt än hit-tills.
Nuförtiden är allt färre beredda att hålla på med politik år ut och år in, den tid man kan tänka sig är mer avgränsad. Men då måste också duktigt folk kunna lockas in mer direkt till politiska uppdrag. Så som socialdemokraterna gjorde nu senast med sina två nya kommunalråd, med Mattias Ottosson och Eva Andersson.
- Det var djärvt, säger Soghra, som själv sitter med i valberedningen. Men så måste man göra, för att få bredd i politiken.
På ordförandeskapet i gymnasienämnden, där även särskolan ingår, lägger hon ner många timmar i veckan. Det är sammanträde en gång i månaden, föregått av presidiemöte och ordförandeberedning. Och så är det samarbete med andra kommuner, möten för nämndordförandena, socialdemokraternas repskap - vartill Soghra också är ledamot av kommunfullmäktige.
- Söndagen är min läsdag, säger hon. Då går jag igenom handlingarna som jag ska jobba med under veckan.

Roligt att påverka
Men det politiska arbetet är ju också så intressant - och annars skulle man ju heller inte hålla på.
- Det är roligt när det händer saker, där jag själv varit med och påverkat. Och jag lär mig så mycket för egen del, och för mina barns räkning. Man utvecklas, säger Soghra.
Men, säger hon, hon skulle vilja ha mer politik i det politiska livet. Det kan låta paradoxalt, men just så är det ju. Politiken försvinner i allt det kompromissande, som kommunpolitiken mest består i.
Hon har, säger hon, hela tiden haft stort stöd i det politiska arbetet från sin familj. Och trots att kvinnan har en helt annan ställning i Sverige än i Iran var omställningen ändå inte så drastisk för henne och maken.
- För oss har flyttningen till Sverige enbart inneburit, att vår relation förbättrats, säger Soghra.
Så var de också, lite enkelt uttryckt, modernt tänkande människor redan. Iran är ju heller inte riktigt som mediabilden visar. Visst styr prästerskapet, men under ytan rör sig så oerhört mycket mer än som framgår i TV. Folk är så vänliga och gästfria, man satsar mycket på hög utbildning. Den nya teknologin tränger in även i mullornas rike, så till exempel har Soghra börjat få e-post från sina syskonbarn.

Att återvända?
Detta verklighetens Iran skulle Soghra vilja visa för sina egna barn.

Information till våra läsare

Med rötterna i tre kulturer