Industrilandskapet är, med all rätt, Norrköpings stolthet. Men staden är så mycket mer, menar Hanna Domfors som vill flytta tidsspegeln längre fram och lyfta och kartlägga även den modernare bebyggelsen.
Det inventerings- och klassificeringsmaterial som finns fokuserar på den allra äldsta bebyggelsen, säger hon. Men när det gäller 1900-talsmiljöer som 20-talsklassicism, 30-talsfunkis och modernism saknas vanligtvis värdering.
Där är det bara blankt och vitt. När kunskapsunderlaget inte finns riskerar viktiga delar av kulturarvet att förstöras, menar hon.
– Vi har några riktigt fina exempel på modernism, som Enväldet, vid Strömmen. De fina husen vid gamla Palace. Det är fantastiskt vackert. Helt samtida med Hötorgsskraporna i Stockholm, och 60-talsvurmen kring det nya moderna samhället, säger Hanna Domfors.
Det är storstads-Stockholm nedtaget till småstadens skala, säger hon, en superbearbetad enhet, med fyra identiska låga byggnader och en högre, tornliknande byggnad.
– De är samgestaltade och uppförda 1964. Det är samma arkitekt. De har varit helt fantastiska, i skinande vit marmor. De är en jätteviktig milstolpe i Norrköpings historia.
En annan tydlig tidsmarkör, fast för 1970-talet, är Presidenten, det stora bruna byggnadskomplexet på Saltängen, utmed Norra Promenaden. Inte vackert, men unikt.
– Det är en otroligt viktig del av Norrköpings historia, i och med att den visar på utlokalisering av statliga verk, för att säkerställa arbetstillfällen. Jag har inte sett något liknande hus någon annanstans, möjligtvis Karlavägen 100, en av Stockholms längsta byggnader, färdig 1972.
Läs mer i Folkbladet.