För några veckor sedan hade jag förmånen att vara med på ett seminarium i Engelsberg som arrangerades av stiftelsen Axel och Margaret Ax:son Johnson. En mängd inhemska och utländska personer från politikens, journalistikens och forskningens världar var inbjudna för att förmedla sina perspektiv på det forna, nutida och det kommande Sverige.
Den "svenska modellen" var seminariets röda tråd. Fanns den? Finns den? Kommer den att finnas?
Jag lämnade det västmanländska Engelsberg med huvudet fullt av intryck och funderingar. Det som överraskade mig mest var att påfallande många bildade människor hade en mörk och dyster bild av Sverige som invandringsland. Några hävdade rentav att "massinvandringen" till Sverige utgjorde ett mycket allvarligt hot mot den svenska modellens välfärdslösningar. Begreppet "Massinvandring" förknippas starkt med Sverigedemokraterna. Jag trodde nog att det skulle dröja ännu lite längre innan massinvandringsordet skulle tränga sig in i de intellektuella och forskarnära salongerna. Men i bland går det undan.
Sveriges välfärdssystem bygger på storskalig solidaritet. Å ena sidan förbinder sig samhällets centrala aktörer i politik och arbetsliv att tillhandahålla centrala löneavtal och social säkerhet på rimligt goda nivåer. Å andra sidan förbinder sig medborgarna att arbeta och betala skatt så mycket som det bara går.
Denna pakt utgör kärnan i det vi - möjligen en smula självförhävande - kallar för den svenska modellen. Sedan snart fyrtio år tillbaka domineras invandringen till Sverige av människor som inte primärt söker sig hit för att arbeta. De söker asyl undan allvarliga problem i sina hemländer. De får uppehållstillstånd av humanitära skäl eftersom det tagit flera år att behandla deras ansökningar. De är anhöriginvandrare till personer som beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. De är (var) utomeuropeiska studenter som sökte sig till avgiftsfria svenska universitet och högskolor. De är återinvandrade svenskar som på ålderns höst vill komma hem.
Studentinvandringen har regeringen mer eller mindre avskaffat. Äldre svenskar som bott utomlands och flyttar hem igen är inget att göra åt - om någon nu skulle vilja göra något åt det?
Den "modellhotande invandringen" är därför de människor - främst från Irak och Somalia - som lever på introduktionsersättningar och socialbidrag i stället för att arbeta. Jag förnekar inte problemen. Vi har en trög och oflexibel arbetsmarknad. Det tar alldeles för lång tid innan arbetsföra invandrare kommer i jobb. Invandringen i sig är däremot mer av räddningsplanka än sjunkbomb för den svenska välfärdsmodellen. Över 600 000 människor med utländsk bakgrund har jobb i Sverige i dag. Skulle vi varit rikare utan dem? Skulle vår välfärd vara starkare utan dem?
I tidigt 1970-tal stängdes möjligheten att arbetskraftsinvandra till Sverige. Det fackligtpolitiska budskapet var att svenska jobb var till för svenska löntagare. Regelverket stöptes om. Sverige var ett snällt land. Att vi inte längre ville ha utländsk arbetskraft betydde inte att vi stängde gränserna. Tvärtom lanserades en generös asylpolitik. Människor med migrationslust och/eller offer för mänskliga katastrofer anpassade sig till skiftet i invandringspolitiken. Eländesbeskrivningar och ständigt överklagande advokater blev viktigare än meritförteckningar och arbetslivskontakter för den som hoppades på att få stanna i Sverige.
Arbetskraftsinvandringen ökar nu så sakta i Sverige igen. Det är bra. Ett mer påtagligt arbetsplats- och studieperspektiv i flyktingmottagandet behövs också. Mycket kan förbättras. Men. Den svenska modellen överlever inte som en "gated community". Massinvandringsskrämsel bör bedrivas med ensamrätt för Sverigedemokratiska agitatorer.
Replik till Widar Andersson
Widar Andersson skriver i sin Söndagskrönika 21 februari att han inte fattar kritiken mot fristående skolor som gör vinst på skattemedel. Jag kan komma på 144 miljoner anledningar till att Andersson inte vill förstå. Han sitter själv ordförande för Advisory Board i Academedia AB, som förra året redovisade vinstuttag på 144 miljoner(!) och hade en omsättning på 2,1 miljarder. Enligt Andersson är det dock helt okej att skattemedel betalas ut i vinst till farbröder och tanter som inte har ett skvatt med skolan att göra, eller placeras i skatteparadis därför att de ”gör samhällsnytta”.
Skolans mål ska vara att ge eleverna den bästa kunskapen – inte att generera vinst till privata bolag.
Widar Andersson menar vidare i sin ledare att de fristående skolorna ”måste stå på tå för sina elever”. Är det att stå på tå för sina elever att ha låg lärartäthet, hög andel obehöriga lärare, överlåta ansvaret för lärandet på eleverna, inte erbjuda skolmat, att de saknar vettig skolgård, inte har regelbunden idrott eller ändamålsenliga lokaler?
Det påstås också i ledaren att en fristående skola inte får några pengar av oss skattebetalare för att göra ett dåligt jobb Och det är väl tanken, men dessvärre har vi blivit varse att många skattekronor går just till dålig verksamhet. Även om Skolverket kan dra in tillståndet har huvudmannen möjlighet att förhala processen genom överklagan och fortsätta driva verksamheten under tiden. Priset betalas av eleverna och det är helt oacceptabelt!
Jag har mött lärare inom koncerner som Baggium, Academedia och Pysslingen som vittnat om missförhållanden, som de inte kan berätta om då meddelarskyddet inte gäller dem. Friskolereformen har nu 20 år på nacken. Varken förespråkarna eller vi kritiker av reformen kunde föreställa oss att det skulle bli så här; en sedelpress för aggressiva aktiebolag. Det är hög tid att utreda reformen och se över regelsystemet, som för övrigt är det mest generösa i världen.
Våra nordiska grannländer har sett till att täppa till de här läckagen från skolan.
Nyligen skrev Dagens Industri att fristående skolor runt om i landet årligen får 22 miljarder kronor. De stora skolföretagen tar inga risker när de ger sig in i utbildningsbranschen. Med skolpengen har de en säker inkomstkälla. De vinster som skapas kommer från våra skattepengar och de ska rätteligen komma eleverna och skolan till del. Allt annat är stöld.
Rossana Dinamarca
Riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson för Vänsterpartiet
Kommentar från Widar Andersson
Dinamarca har missuppfattat min Söndagskrönika. Krönikan inleddes med min förståelse för Vänsterpartiets uppfattningar utbildningsföretag. V har en alltmer aggressivt avvisande attityd till privata företag i allmänhet. Driftsformen är allt; resultatet intet.
Det min Söndagskrönika handlade om - förundran över Friskolan som symbolfråga i Socialdemokratin - återstår att diskutera.