Titti, 49, satt hemma i bostaden i Clamart, ett lugnt villaområde mellan Paris och Versailles och knappt tio minuter från centrum med metron, när hon fick chockbeskedet i fredags kväll. Dottern Tea, 14, rusade in och berättade att det sköts på gatorna i Paris.
– Jag tittade på svensk tv på min i-pad i köket. Resten av kvällen, och långt in på natten, följde vi nyheterna för att få en bild av vad som inträffat, berättar Titti.
I lördags ställde hon in den planerade julshoppingen. Istället stannade familjen hemma och försökte förstå det fruktansvärda som hänt. De fick ta emot samtal från oroliga vänner, släktingar och arbetskamrater – och försökte själva kontakta alla som Titti, henne sambo Philippe och dottern Tea oroade sig gör.
– Kollegorna var välbehållna, tack och lov! Men sonen till min sambos arbetskamrat, som arbetar i musikbranschen, hade tänkt gå på konserten på Le Bataclan och fick förhinder. Han förlorade tre vänner där. Och kanske ytterligare kollegor, i går var det flera som han inte fått kontakt med efteråt, berättar Titti.
Den här veckan har blivit annorlunda. På företaget där hon jobbar, i Velizy, besöker hundratals människor receptionen varje dag.
– Säkerheten är en del av mitt jobb där. Ingen får komma in utan passerkort, pass eller id-kort. Så är det alltid. Men nu har vi också fler vakter vid entrén än tidigare, men det handlar inte om tungt beväpnad militär som inne i Paris.
Det är mindre än ett år sedan Frankrike lamslogs av attacken mot satirtidningen Charles Hebdo, där extremister dödade tolv människor.
– Man undrar var och när det kommer smälla igen. Det här är kanske bara början. Samtidigt håller jag med de flesta fransmän; vi ska inte ändra våra vanor. De ska inte lyckas terrorisera oss. Men just nu är stämningen dov och annorlunda. Själv är jag ledsen, rädd och förbanna om vartannat.
Titti Söderlind vill, precis som alla fransmän, försöka återgå till ett ”vanligt” liv framöver.
– Jag blev förälskad i Paris redan när jag kom hit som au pair som tonåring. Det här är ju en fantastisk stad som man aldrig tröttnar på. Det finns alltid något att hitta på. Och det mångkulturella är styrkan här. Sedan har vi parkerna, museerna, maten, vinet, människorna och shoppingen, säger hon.
– Inne i stan finns pulsen. Här hemma finns lugnet, det är en härlig kontrast. Det jag saknar är närheten till havet.
Men just nu är det svårt att njuta och känna sig trygg, medger hon.
– Jag kommer undvika folkmassor och köpcentrum där det vistas mycket folk den närmaste tiden. Normalt sett åker jag metro, buss eller spårvagn till jobbet men i morse tog jag cykeln. Det kändes säkrast så.