Mia Landell är väldigt kritisk till polisens arbete när det kommer till att slussa människor vidare till vittnesstödet.
– De är rent odugliga. Och det är nåt jag står för!
Mia menar att polisen ska informera brottsoffer redan när anmälan görs, men att detta förbises hela tiden. Särskilt kritisk är hon mot att hon anser att det blir färre personer som slussas vidare till Brottsofferjouren där Mia är ensam anställd, trots att allt fler är rädda för att vittna.
Mia pratar också om en ignorans hon upplever hos polisen och att det leder till onödigt lidande för de drabbade – och i förlängningen att folk inte törs vittna.
– Till att börja med informerar de inte i samband med anmälan att det finns möjlighet till hjälp. Den frågan finns faktiskt med när man gör anmälan, säger Mia och menar att polisen ofta tenderar att hoppa över den biten.
Att begära att brottsoffren själva ska våga ta kontakt med Brottsofferjouren eller veta var man vänder sig är alldeles för mycket, enligt Mia Landell.
– Om man är traumatiserad av en händelse är det ännu jobbigare att behöva ta den första kontakten. Om polisen bara ställer frågan så kan vi kontakta de drabbade istället och man spar mycket lidande, säger hon.
Mia Landell är ensam anställd på Brottsofferjouren i Norrköping. Runt henne finns sedan ett antal frivilligarbetare som jobbar ideellt. Det är Mia som lär upp de ideellt arbetande, vid sidan av sitt jobb som stöttepelare för målsägande och vittnen. Ett tufft jobb som kräver sitt engagemang. Mia berättar att det är näst intill omöjligt att inte ta med sig jobbet hem på kvällen.
– Ja, det är svårt. Det är det verkligen, säger Mia.
Rent ekonomiskt finns heller inte finanser för Mia att få varken samtalsstöd eller hjälp på andra sätt att bearbeta saker hon får se och höra.
– Det finns inget utrymme i avtalet med kommunen att lägga in terapi och handledning till mig, konstaterar hon.
– Det finns helt enkelt inte pengar.
Mia Landell fungerar som den yttersta kontakten mellan målsägare, vittnen och rättsväsendet. Rent praktiskt går det till så att vittnesstödet hjälper i hela processen. Så väl genom att följa med på andra rättegångar för att visa processen som att finnas till hands. Ibland hjälper det dock inte och både vittnen och målsägare får kalla fötter.
– Det händer att folk ringer till mig och säger att de inte tänker dyka upp, säger Mia.
Ett sätt att motverka just detta är en tydlig kontakt genom hela processen, anser hon. Mia upplever att polisens länskommunikationscentral inte tar situationen på allvar, och att det i förlängningen kan leda till att vittnen inte törs dyka upp.
– De tar emot en stor del av anmälningarna och de är jättedåliga på det här, säger Mia Landell och drar parallellen till när hennes egen dotter skulle göra en anmälan.
– Så säger de i telefonen att ”det här med brottsofferstöd. Fixar du det själv eller vill du ha nån att prata med?”. Ställer man frågan så så är det inte så konstigt.
Känns det som att de inte tar ert jobb på allvar?
– Ja. Och faktum är att de inte tar brottsoffren på allvar! Jag menar: Ett brottsoffer som får stöd mår automatiskt mycket bättre. Och om man då tänker i förlängningen så förlorar man samhällsekonomiskt på det här. Får man inte stöd ökar antalet sjukskrivningar, medicineringen ökar och det mänskliga lidandet ökar något enormt.
– Jag menar att jag tycker man är nonchalant mot människor över lag men också mot samhällets resurser när det inte är svårare än att erbjuda gratis hjälp. Det är en sak om vi hade kostat pengar. Om det handlar om psykoterapi som kostat flera tusen i timmen. Men nu när det inte är svårare än att erbjuda gratis hjälp.