Målningarna hänger passande nog i ett långsmalt utställningsrum. Det ger en känsla av en tunnelbanevagn, där målningarna av människor på säten sitter på bägge sidor om oss. Alla är upptagna, inneslutna i egna universum. Någon pratar i sin mobiltelefon men de flesta sitter och fipplar med den.
- Jag åker jämt tunnelbana och plötsligt ser man något, fast det funnits där länge. Men det kom som en upptäckt - alla är upptagna med sina mobiler. Jag tycker det är kusligt - som en massverkan. Man får känslan av att det fysiska rummet är på väg bort. Rummet eroderar inte av luftföroreningar, utan för att andra rum är på väg in. Det ger en känsla av något jag inte tycker om, säger Tomas Herngren.
För Tomas Herngren är "teckningen en trampolin som han tar spjärn emot". När han målar utgår han från sina skisser och han använder penna och papper - inga ritprogram på telefonen.
- Nej, fy sjutton. Jag vill känna pappret, kunna dra i någon liten frans, som man gjort sedan man var liten.
Tomas Herngren ser teckningarna som konstens viktigaste element.
- Jag jobbar nästan alltid via teckningar. I de första skisserna görs de viktiga valen, där måste man bestämma sig. Sedan målar jag och färgen ger ljuskraft ut i rummet. Penseln har eget liv, den kan sticka iväg från ursprungsteckningen.
Genom temat i de nya målningarna knyter Tomas Herngren an till sin debututställning för 30 år sedan som bestod av motiv från Stockholms tunnelbana. Han lämnar gärna ateljén i Stockholmsförorten Aspudden för att teckna och måla människor i stadsvimlet och i utställningen visas även en större målning av Stockholms centralstation.
- Man behöver närhetsfriktionen som det innebär att leva i verkligheten, säger han.
Tomas Herngren har ställt ut tidigare i Norrköping, på Konstmuseet i slutet av 80-talet. Det var en grupputställning med elever från "Mejan" Kungl. Konsthögskolan i Stockholm.
