Högst upp i ett av Guldringens hus i Navestad bor Sandra och åtta månader gamla London, av rasen brittisk korthår. Han har utsetts av Folkbladets redaktion till Årets lussekatt, i kamp med många andra kandidater på tidningens Facebooksida.
London hämtades av Sandra från en uppfödare i Värnamo när han var tolv veckor gammal.
– Han har stamtavla och allt. Han är mycket finare än jag som bor i Navestad! säger Sandra och skrattar.
Varför just en brittisk korthår?
– Jag ville helst ha en hund, men jag orkar inte med alla bestyr med dem. Min favorithund är fransk bulldog, och jag skulle säga att det går att jämföra dem med brittisk korthår i sättet de är. De är familjära, lugna och smarta, säger Sandra.
På samma sätt som man ofta tar med hunden bort tar Sandra med sig London när hon ska någonstans. Antingen tar de en promenad utanför och då går han i sele. Eller så sitter han i den speciella kattryggsäcken när de ska någonstans.
– Han älskar att sitta i den och kliver i helt själv. Han har också en egen stol i bilen, han sitter fastspänd i en sele men i en korg så att han kan titta ut. Det älskar han också, säger Sandra och visar en bild på hur han sitter nöjd i bilen.
Genom sina promenader i kvarteret har London blivit känd bland Navestadborna.
– Många säger att han är söt och undrar hur jag gjort för att få honom att gå i sele. Det bästa är att börja när de är små, så att de vänjer sig tidigt.
I lägenheten är det inte bara London som pockar på uppmärksamhet. Sandras julpyntning är av det amerikanska slaget, extra allt kan man säga. Trots att London bara är åtta månader låter han julpyntet i granen vara, och alla andra tomtar, snögubbar och annat får också vara i fred. Men så har han också fyra olika klätterställningar att leka med. Den ena står vid fönstret och där sitter han och tittar på några barn som leker på "innergården" i Guldringen. Tittar man genom fönstret på motsatt sida ser man övergången till Silverringen, en vy som känns igen från många av filmerna från kravallerna i påskas. Sandra filmade från sin balkong och var en av dem som kunde lämna över material till polisen dagen därpå.
Varför filmade du så mycket?
– Jag blev förbannad. De brydde sig inte om oss som bor här. Jag ville sprida det jag såg för att det inte skulle hända igen.
Hon känner inte igen någon på filmerna och säger att de flesta av upprorsmakarna kom med spårvagn och förberedde upploppen. Sen fick de några Navestadbor att hänga på.
Efter händelserna har Sandra mått dåligt och gått till en terapeut för att prata om det.
– Jag fick PTSD (posttraumatiskt stressyndrom, reds anm.). När mina filmer visades på Efterlyst nyligen triggades det igång igen, säger Sandra.
London hade inte flyttat in när det hände, men han har betytt mycket för Sandra i läkningen.
– Han har hjälpt mig att hitta mig själv. Jag blir lätt stressad och uppjagad men han håller mig lugn.
Trots det som hänt har Sandra inga planer på att flytta från Navestad. Hon har bott här i hela sitt liv och trivs.
– Navestad är som en liten by, det är väldigt familjärt och jag känner mig som hemma.
Känner du dig fortfarande trygg?
– Efter påskkravallerna ser jag mig över axeln någon extra gång, det är väl en naturlig reaktion när det kommer så nära. Men jag är aldrig rädd, varken på dag eller kvällstid.