Livet går vidare
Anneli Nordin miste båda sina föräldrar i Estoniakatastrofen. - Redan första dagen bestämde jag mig för att mina föräldrar var döda och aldrig skulle komma tillbaka, berättar hon.
Anneli går ofta till minnesmonumentet tillsammans med sina barn. "Vi ska vara stolta över monumentet med namnen på alla omkomna", säger hon. "Men jag önskar det kunde ligga på en mer öppen plats. Nu använder många det som en pissoar och det känns väldigt tråkigt." FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto:
- Jag tänker mig livet som ett snöre, säger Anneli. Och om man då tror på att det är ödesbestämt var deras snören inte längre, tiden var utmätt. Men självklart har man olika angreppssätt beroende på vilken sinnesstämning man är i. Visst har jag känt mig bitter ibland.
- Speciellt som jag vet att min mamma egentligen inte ville åka på kryssningen. Och efteråt har jag fått veta att min pappa inte heller ville åka. Men de sa inget till varandra. Båda åkte för de trodde den andra ville åka.
Anneli fick höra om olyckan av sin moster.
- Hon ringde och frågade vilken färja mina föräldrar åkt med. Sedan sa hon till mig att ringa efter min man och inte sätta på TV:n innan han kom.
Då var Anneli höggravid. Hon skulle föda sitt första barn om tolv dagar.
- När jag förstod vad som hänt tänkte jag "hur gamla är de?" Hur bra är min pappa på att simma, hur bra är min mamma på att simma?" Hur skulle de agera, skulle de lämna varandra för att klara sig själva?". Och när jag svarat mig själv på de frågorna insåg jag att hoppet var ute. Ett tag den dagen hoppades jag att en av dem skulle ha klarat sig i alla fall. Men sedan tänkte jag "nej, så fruktansvärt att mista sin livskamrat och sedan leva vidare med alla minnesbilder av olyckan".
Håller föräldrarna levande
Anneli är enda barnet och stod sina föräldrar nära.
- Vi hade kul tillsammans. De var poppiga, trots att pappa var 40 när jag föddes. Det är klart att jag tyckte det var svårt att de inte fick träffa sitt första barnbarn. Och sedan har vi fått två barn till. Men jag tycker vi håller dem levande. Vi pratar ofta om dem, "nu skulle mormor sagt det" och "nu skulle morfar gjort det". Och vi brukar gå till minnesmonumentet. Då lägger vi alltid blommorna i vattnet så de ska komma till mormor och morfar.
Samtidigt som Anneli fick sitt första barn var hon tvungen att ta itu med alla praktiska saker som att tömma lägenheten, ta hand om sommarstugan och betala föräldrarnas räkningar.
- Man försätts i en omöjlig situation. Samtidigt som man ska sörja någon man håller kär, ska man klara av alla praktiska göromål. Egentligen borde det finnas en handbok i efterlevnad. Och här var det ännu mer komplicerat, eftersom mina föräldrar inte var dödförklarade. De var bara borta.
- Att handgripligen ta hand om alla saker var samtidigt ett sätt att skjuta upp sorgearbetet. Min mamma var fackligt och politiskt aktiv och jag tror att hon hade förväntat sig en sådan insats.
De anhöriga i Norrköping bildade en anhöriggrupp där Anneli blev ordförande.
- Ingen annan ville. Men det var ganska bra när jag kom till mötena i Stockholm med min lilla dotter. Alla arga män mjuknade när jag började amma vid konferensbordet.
"Gravskändning"
Anneli och de andra i anhöriggruppen i Norrköping har inte tillhört den gruppen som hörts mest.
- Men det betyder inte att vi inte finns. Jag tycker att vi gjorde en stor insats när vi lät gruppen återuppstå för fem år sedan i samband med att Jutta Rabe ordnade dykningarna vid Estonia. Det lät som om alla anhöriga ville att fartyget skulle bärgas och tyckte det var okej med dykningarna. Men det blev en jätteuppslutning när vi förklarade att så var det inte alls. Och när man har lyst griftefrid över platsen är det att skända våra anhörigas gravar att dyka där.
Från början ville även Anneli att Estonia skulle bärgas och de döda plockas upp.
- Sedan togs beslutet att inte göra det. Man väljer själv hur man hanterar sin sorg. Jag valde att acceptera beslutet. Att ta upp båten nu, eller om ytterligare några år, skulle vara en katastrof. Eller i alla fall ett stort misslyckande, eftersom det faktiskt funnits möjligheter att ta upp Estonia sedan 1994. Jag vill inte gå igenom allting en gång till.
Inget nytt Wasa
Anneli tillhörde den gruppen av anhöriga som ville att Estonia skulle täckas över.
- Sedan gick inte det av miljöskäl och då accepterade jag det också. Men jag tycker kanske att man kunde göra något annat istället. Jag vill inte att Estonia ska bli ett nytt Wasa, att folk i framtiden ska kunna gå och titta på mina föräldrar.
- Det är olyckligt med alla olika turer. Men jag har blivit krass. Och ingen har ju handlat av illvilja. Kanske borde man satt sig ned och pratat med varandra innan man gav några löften. Man kunde gett en deadline istället för ett löfte. Men hela Sverige var i chock.
Några konspirationsteorier tror hon inte på.
- Men det gör mig vansinnigt förbannad om haverikommissionens rapport stämmer och fästena och låsen på bogvisiret var underdimensionerade. Att man lät en sådan båt glida fram på Östersjön. Man skulle aldrig släppa iväg ett flygplan med liknande brister.
Haverikommissionen riktade i sin rapport kritik mot besättningen för att inte farten minskades i det hårda vädret.
- Egentligen är det skit samma vems felet är. Visst är det fruktansvärt om det beror på slarv eller profithunger, men det går inte att grubbla på det. För mig gör orsaken till olyckan varken till eller ifrån. Jag får ändå inte tillbaka mina föräldrar.
Anneli har gått vidare i sitt liv.
- Om man stannar i sorgen är det något som är fel. Man går igenom de fyra faserna, chock, reaktion, bearbetning och gå vidare-fasen. Självklart glömmer jag aldrig och jag har egentligen inte heller accepterat det som hänt, jag blir fortfarande ledsen i perioder. Men det går inte att fastna i det. Någon dag hade jag ju ändå mist min föräldrar. Nu önskar jag bara att allt kan få vara och att folk ska ge sig någon gång.
Anneli har inte läst någon av de böcker som skrivits om Estoniakatastrofen.
- Nej, jag är tillfreds med den bild jag har skapat av mina föräldrars sista minuter i livet. Om jag läser böckerna riskerar jag att min bild blir omkullkastad.
Så jobbar vi med nyheter