Jag växte upp i Hageby på 70-80-talen. Mamma, ensamstående änka, fostrade mig och min tre år äldre bror. På den tiden fick man änkepension resten av livet om man ville och det ville min mamma. När folk frågade om hon inte blev uttråkad så svarade hon nej.
Min mamma läste. Nej förresten, hon slukade romaner. Hon återgav ofta vad hon läst till oss. Redan som fyraåring fick jag ta del av Kerstin Thorvalls kvinnoporträtt, och Moa Martinsons umbäranden.
Och det gjorde att vi läste. Jag blandade bilderböcker med kapitelböcker tills jag var 10 år, då min bror föreslog, att jag borde läsa vuxenböcker. Jag minns inte vilken jag började med, förmodligen något ur mammas fullspäckade bokhyllor. Där fanns t.ex. Bo Balderson, pseudonymen bakom historierna om statsrådet, som fick mig att kvida av skratt. Jag minns också Tage Danielssons bilderbok Mannen som slutade röka.
Min uppfattning av omvärlden, både politisk och kulturellt, formades av min mamma. Något som var självklart för mig, var att det inte spelade någon roll, varifrån man kom. Boende på vår gård fanns barn till romer, hemmafruar, sjukskrivna, socialbidragstagare, alkoholister, homosexuella, och vissa barn bodde hos sina morföräldrar.
Naivt trodde jag att klasskillnader tillhörde det förflutna. Att läsa var en naturlig del av min uppväxt, eftersom jag släpades med till Hagebybibban som låg tvärs över gatan. Att jag inte tog del av klassikerna eller de stora tänkarna var jag aningslös om. Jag var stolt över att vi var en läsande och medveten familj .
Det var först när jag började på universitetet som jag insåg vilka luckor jag hade.
Min första föreläsning på litteraturvetenskap A var skrämmande. Medelklassungdomarna, minst sex år yngre än jag, svängde sig obehindrat med uttryck som jag aldrig hört och hade grunder i litteraturen som inte överensstämde med mina. Jag fylldes med skam för min bakgrund och började omedelbart slipa mig för att passa in.
Först nu i skrivande stund, inser jag fördelarna med att ha gjort en litterär klassresa. Jag har fått en bredare kunskap genom att tvingas navigera i blindo, med endast ett brinnande intresse som kompass. Detta gör att jag kan sätta fingret på snobberi och uppskatta både Dostojevskij och Margit Sandemo. Jag har en förstahandsupplevelse och förståelse för varför universiteten är segregerade trots institutionernas kamp för att minska snedrekrytering. Bokstavligen förstår jag betydelsen av lokala bibliotek, och att läsning, oavsett kvalitet, kan leda fram till ett genuint och levande intresse för litteratur.
Jag läser ivrigt historiska romaner, oavsett kvalitet. Jag har först nyligen blivit förälskad i Sylvia Plaths poesi. Mitt val av litteratur beror oftast mer på slumpen och lusten, än vad som anses vara ?fint?. Trots detta kommer jag på mig själv klaga på populärlitteratur. Och svenska deckare avskyr jag. Utom Bo Balderson. Men honom minns väl ingen?
